På ett sätt var det synd att vi inte kunde stanna längre i Rotorua eftersom det finns så mycket att se och göra. Tanken är att Stray ska vara en sorts hop on hop off buss men eftersom det är så mycket folk som reser var/är det nästan omöjligt att stanna en dag extra på de första ställen för då finns det inte plats på bussen förän 2 veckor senare. Det märks att vi inte är de enda som varken har den tiden eller för den delen heller pengarna att täcka det. Dagen för avfärd bokade vi dock in oss på river rafting (forsränning) eftersom det var så pass kul i Uganda. Dock var detta level 3 och inte level 5 forsar. Däremot ingick ett 7m högt vattenfall vilket såklart lät lockande. Vattnet var såklart betydligt kallare än i Uganda men hela grejen höll på en timme så tydligen behövde vi inga våtdräkter.. både jag och Peder tyckte generellt forsränningen var sådär spännande efter den galna upplevelsen i Uganda, men det var fortfarande roligt och spännande att även ha gjort det genom ett riktigt klassiskt vattenfall. ”Tyvärr” välte inte vår båt någon gång (vi var säääääkert såååå pass bra).. Däremot fick jag som enda person hänga utanför båten i vattnet medan vi åkte ner för en fors, det var spännande! Vår båt/grupp namngavs givetvis av guiden till Vikings eftersom vi var 3 av 6 svenskar… hursom, en bra och kul förmiddag som dock blev lite fördröjd pga förvirrade medresenärer så bussen fick åka tillbaka o hämta upp folk vilket innebar att vi inte hann äta lunch innan Stray-bussen skulle åka vidare. Våra nötter och powerbars var helt klart räddare i nöden. Under vägen vidare till kvällens boende vid Lake Aniwhenua stannade vi längs vägen och tittade på termiska kokande lerpölar men också på Nya Zeelands äldsta grottmålningar/inristningar. Både där och längs med vägen berättade vår nya upplockade maori-guide om både skogen, naturen, historia och en del nutid medan vi passerade saker, bl.a. den (numera) mindre men till största delen maoribefolkade orten Marupara. Vårt boende låg mitt ute i ingenstans (inget wifi) med fantastisk utsikt intill sjön Aniwhenua. Vi delade rum med två jämngamla trevliga tjejer från Österrike. Endast vår buss bodde där och stället drevs av en familj som även gjorde en traditionell maorisk festmåltid tillagad flera timmar under en grushög i marken. Riktigt ballt. När vi kom dit fick vi leka en del lekar innan Peder och många andra testade den traditionella Hakan (osäker stavning). Sedan umgicks vi bara med alla andra innan det var dags för den fantastiska middagen bestående av olika sorters kött och den lokalt viktiga ålen, det klassiskt friterade brödet samt potatis, grönsaker, sallad osv. Supergott och supermycket mat. Efter efterrätten underhölls vi av unga Maori-artister som sjöng, dansade och visade oss några grundläggande rörelser. Riktigt grymma musiker som bara sprudlade av energi och kulturell stolthet. Efteråt hade Peder anmält sig till nattlig ål-fiske men det nappade tyvärr inte för honom. Jag vilade och satt med massa andra kring en stor lägereld där alla fick berätta var varje person kom ifrån, vad vi var tacksamma för just nu/i livet och sedan fick vi ställa frågor till vår maori-guide och artisterna vilket var oväntat mysigt, lärorikt och stämningsfullt. Helt galet och fantastiskt många nationaliteter (även Danmark och Finland) så jag orkar inte ens räkna upp dem alla, men just då på bussen var vi de enda svenskarna. Vår engelska har ju helt klart utvecklats en del på resan, ibland blir man nästan imponerad av sig själv. Speciellt när amerikanerna och engelsmännen tycker man talar flytande, men å andra sidan är deras språkkunskaper sällan så breda i sig. Hursom – vi både tyckte den kulturella delen av dagen var häftigast men också intensiv, social och lite klyschigt kanske men fylld av skratt och nya vänner. Vädret var förresten awesome hela dagen och givetvis blev jag lite bränd på näsan.