Fördelen med att boka saker i förväg är att det kan bli en riktigt glad överraskning. Andra dagen i Merida hade vi bokat en rundtur med Urban Adventures men när vi mötte upp vår guide visade sig att det bara var jag och Peder – ensamma – med en privat engelsktalande supertrevlig guide vid namn Gustavo. Han tog oss till den lokala busshållplatsen efter att längs med vägen berättat både det ena och det andra. Tillsamman med ca 10 lokalbor åkte vi en timme ut till den lilla orten Homun med ca 5000 invånare. Där träffade vi vår förare som körde oss runt hela dagen på en blandning mellan en flakmoppe och en thailändsk ”tuktuk”. Först åkte vi ut till några familjers privatägda Cenote (undervattensgrotta) vid namn Pool huinic. Först visade Gustavo oss en mängd lokala träd och växter sedan gick vi ner längs en trappa i ett hål i marken. Där nere väntade en tom sötvattensgrotta med både stalagmiter och stalaktiter både över och under ytan av det kristallklara vattnet. En söt svart liten fisk med spröt lever i grottan men annars var den tom och det kändes sjukligt exklusivt att få simma runt i det varma klara vattnet medan Gustavo berättade allt vi behövde veta och lite till. Lite läskigt att titta ner under ytan vid kanten där det blev djupt och mörkt dock. Snart skulle vi vidare till cenote nr 2 vid namn Yaxbacaltunn, även den privatägd av några familjer en bit bort. Familjen på plats ägde även en del djur inklusive kaniner, ankor och en liten krokodil. Även denna gång följde vi en trappa ner men denna gång i en mer öppen grotta och så fort vi klev ner började grottans fåglar cirkulera runt, men de flög aldrig ut. Tydligen har de sina bon i grottväggarna/taket. Vattnet var kristallklart, stilla och även denna gång var vi helt ensamma. Det blev helt klart en av de vackraste, coolaste simturer jag gjort. Den här var djupare och bredare och hade en upphängd repgunga. Inte varje dag man svingar sig ut för ett dopp i en öppen grotta. Vattnet här innehöll även lite småfisk, sådana ”spafiskar” som äter överbliven död hud om man inte rör sig alltför mycket. Vi ville knappt gå därifrån men var såklart nyfikna på cenote nr 3 som jag glömde ta namnet på. Mitt ute i ingenstans klättrade vi nerför en trästege till en liten men djup öppen grotta med klart vatten och läskigt mörka delar som ledde vidare mer och in i djupet under marken. Tydligen en populär cenote för dykare, kan knappt vänta till om några dagar då vi bokat dykning i en cenote – dock inte i denna. Efter sista doppet var det lunch hemma hos en familj som lagat kyckling med ris och tortillas till oss. Helt klart den godaste måltiden vi ätit so far i Mexico. Väldigt mysigt och informativt dessutom. Gustavo höll oss helt klart underhållna och vi hade såklart massor av frågor. Efter lunchen åkte vi lokalbussarna tillbaka till Merida där Gustavo visade oss den enorma lokala marknaden som höll på att stänga. Vi stannade vid hans favoritkryddstånd där vi köpte med oss lite souvenirer innan han sa hejdå vid det stora torget i stan. Just den här dagen var det marknad och hela torget var fullt av lokala försäljare, matstånd, musik och lokal dansuppvisning. Vi bestämde oss för att äta lokal tacos och någon form av kött i bröd i ett av de lokala stånden där vi fick sällskap av en tysk kille. Sedan beställde vi rekommenderat efterrätt i ett annat stånd på knagglig spanska. Det bestod av varmt nystekt rån med nutella. Väldigt gott men svårt att inte lyckas smula sönder. Nu ligger vi hemma på hostelet i sängen och är helt slut av alla fantastiska intryck. Vi trodde aldrig vi skulle få en privat heldag och vara ensamma i 3 häftiga Cenotes och det kändes verkligen som vi hade fått se och uppleva en del av det riktiga oturistiga Mexico – vilket var fantastiskt kul och lärorikt. Mycket tack vare Gustavo såklart. Imorgon väntar nya äventyr, minns faktiskt inte vad vi bokat imorgon.

Sista kvällen i Peru spenderade vi tillbaka på hotellet i Lima. Vi åt middag på en supermysig rekommenderad restaurang ute på ett torg. Där försökte en pratglad gubbe på bordet intill antagligen lura oss på pengar, enligt restaurangpersonalen. Han var tydligen en regelbunden besökare som socialiserade sig med turister. Men hos oss kom han inte långt och vandrade snart planlöst vidare. Maten var god och efteråt gick vi en sväng och tittade på stan och ett stort varuhus innan vi gick och la oss för tidig utresa till Mexico. Väl på hotellet i Mexico som var enkelt men fräscht och trevligt gick vi ut och åt middag på en rekommenderad snabbmatsrestaurang där mexikanarna tydligen skulle äta. Ganska smaklöst tyvärr och vi gick och la oss tidigt för morgondagens avförd till kolonialstaden Merida.

Väl vid busstationen förstod vi inte alla vad vi skulle göra då vouchern bara sa när och var vi skulle vara men inte vilken buss, företag eller liknande. Efter ett tag av förvirring hittade vi ett gammalt mejl där avgångstiden lyckligtvis var 2h senare och angav ett nr vi (efter lite Google translate och teckenspråk) kunde byta ut mot en bussbiljett. Sedan väntade vi bara och bussen visade sig vara både modern, fräsch och dessutom visade den filmer under den 4h långa resan längs en i princip läskigt spikrak väg. Dock dubbad på spanska så tillslut tröttnade vi och Peder roade sig med ipaden och jag somnade.

Väl framme fick vi fråga oss fram och efter 20 min kånkande och börande var vi framme på hostelet. Ett förvånansvärt mysigt ställe som precis som allting annat i stan inte ser mycket ut för världen på utsidan. Men väl på insidan öppnar sig oftast både vackra och oväntade innergårdar. Vårt hostel är enkelt men har både pool, hängmattor, och enkla men fräscha rum där vi bor privat med egen dusch och toa med en helt ok frukost som ingår. På kvällen hälls det en lokal matlagningakurs så vi anmälde oss direkt.

Vi tog en sväng på stan innan dock och tittade på den koloniala, spanska och historiskt franskinspirerade arkitekturen. En mysig promenad i solen men höjdpunkten på dagen var ändå när den lokala kocken kom till hostelet och vi och två andra killar fick lära oss laga Yacutansk traditionell Tikin xic (mayan style grilled fish served with red and white cabbage sallad and tortillas. Kocken var en härlig person med mycket positiv energi och maten blev god men tyvärr inte riktigt min smak ändå. Däremot ska jag absolut testa den typen av sallad vi fick lära oss göra. Mycket fräsch!

Vi satt en stund och pratade med den tyska och brittiska killen som var med på matkursen innan vi somnade i vår breda men något obekväma säng. Det märks att det är vinter här för två av våra fönster går inte att stänga, det är bara myggnät för fönstren och vi har 2 fläktar i rummet men inget täcke eller filt, endast ett lakan. För vår del är det svensk sommar och alldeles lagom varmt. Vi kom snabbt överens om att vi inte hade velat vara här på sommaren när temperaturen normalt är över 40 grader.

På morgonen skjutsades vi till inkaledens klassiska startpunkt från vårt hotell i Ollantaytambo och efter en passkontroll, dubbelkollade ryggsäckar och vandringspinnar i högsta hugg var vi snart iväg. Det var perfekt väder, inte för mycket sol men heller inget regn i sikte. Vi tog flera små pauser första dagen (kanske lite onödigt många men det var såklart viktigt att hålla ihop gruppen). Lunch serverades vid en rastplats mitt i ingenstans i en liten dal i bergen där bärarna hade ställt upp mattält och serverade både soppa, huvudrätt och efterrätt. Under hela inkaleden hade vi genomgående fantastisk och oväntat varierande och god mat för att vara lagad på ett litet gasolkök långt bort från alla bekvämligheter. Det hade vi nog inte förväntat oss men det märktes att personalen alltid gjorde allt för att vi skulle trivas, ha det bra och njuta av vandringen. 
Första dagen var varierande med några branta och svettiga partier men ändå mestadels prat- och promenadvänligt med fina utsikter över historiska lämningar.En bra uppvärmning eftersom den andra dagen var tuffast och brantast med i princip bara uppförsbackar och branta trappor. Vi sov i moderna och vattentäta en- och tvåmannatält och efter varje vandring och varje morgon kom personalen med små skålar med varmt vatten att tvätta ansiktet/händerna i. Dessutom blev vi väckta med en kopp coca-te i tältet innan det var frukost. Första natten var oväntat varm och bekväm men vi sov inte så mycket eftersom både jetlag och höjd påverkar både sömn, kissblåsa och huvud. Dagen efter var tuffast för benen och när vi kom upp i det så kallade ”dead womans pass” på 4200m höjd var man ganska mör och flåsig men både jag och Peder kände nog att vi trodde det skulle vara lite värre. Ingen av oss påverkades nämnvärt av höjden mer än att man måste andas mer och tyngre. En tjej åkte dock tillbaka första dagen och fick ta tåget till Machu pichu och en annan hade det riktigt tungt, säkerligen även pga infektion. Oklart om det var därför men jag och Peder var också duktiga på att tugga de traditonella coca-bladen och trycka i oss de söta coca-kolorna (som ska förebygga höjdsjuka). Inte min favorit direkt men helt klart görbart. Maffig utsikt var det också från vandringens högsta punkt såklart. Vägen ner till lägret på 3700m höjd kändes förvånansvärt snabb. Att det började regna på vägen ner kan ha påverkat hastigheten (trots att de stenbelagda branta trappstegen blev farligt hala), men det var riktigt gott att komma ner till uppställda tält och få en varm kopp te. Eftersom det var det högst belägna lägret blev det den kallaste natten, men vi frös faktiskt inte alls tack vare bra val av kläder, varm sovsäck och kanske en del ”camping-vana”. De andra hade betydligt blötare skor och påverkades mer av kylan även om det troligen inte gick under 5 grader under natten. Sjysst utsikt från tältöppningen dessutom…

Tredje dagen var den bästa vandringsdagen eftersom den innehöll varierande och vacker terräng, (både berg, sjöar, djungel) imponerande vyer, smala stigar och riktigt högt belägen vandring (4000m). Men också flera spännande stopp med sjukt häftiga och tillsynes oåtkomliga inkaruiner där vi fick guidning och ofta var ganska ensamma. Vädret var perfekt som första dagen, skinande sol behövdes inte för det blir riktigt varmt i alla branta trappor ändå. ”Nerförsbackarna” blev ganska ansträngande för knäna då en stor del av inkaleden är ca 800 år gamla branta originalstigar/originaltrappor. Sista lunchen på leden fick vi i vårt uppställda mattält högt uppe på en bergstopp och variationen på de olika smårätterna var grym. Ännu mer imponerade blev vi när kockarna kom med en tårta med vårt gruppnamn på som de hade lagat i en kastrull. Gruppnamnet betyder ninja turtles på spanska, valt efter våra sköldpadde-liknande ryggsäckar och den tydligen väl beprövade vandringsmetodiken ”slow and steady”.. 

När vi kom fram till det lägst belägna lägret var det skönt med en liten kort paus i tältet innan det var dags för vårt dagliga eftermiddagste med kex. Efter middagen gick vi och la oss tidigt för kl 3 på morgonen blev vi väckta, för att sedan vänta en timme vid nästa vandrings-checkpoint innan vi fick gå vidare mot Machu pitchu. Vägen dit var kuperad men ändå behaglig med undantag för vissa riktigt branta småpartier. När vi kom fram till ”sungate” 1,5h senare fick vi en första skymt av Machu pitchu. Riktigt skönt och häftigt efter 46km bergsvandring och 80000 trappsteg. En halvtimme senare stod vi på den klassiska klippavsatsen/utsikten ner mot staden, vars namn betyder ”ancient mountain”. Konstig känsla att plötsligt vara framme och se hela ruinstaden med hus, tempel, gränder, stenbrott och marknadsplats torna upp sig. Lyckligtvis var vädret perfekt även denna dag, dvs vi slapp stekande sol och hällregn. Först fick vi en guidning, som var intressant och bra men som gärna hade fått vara längre. Sedan fick vi ledig tid och vi valde att först promenera upp och bort ca 1h totalt till inka-bron. Det var ingen stor och mäktig hängbro men väl så imponerande i sin uppbyggnad eftersom den byggts i princip på en slutande klippvägg. Lite obehagligt är det ju med flera km stup nedanför en meters bred knölig stenstig utan skyddsräcken men efter tidigare dagars vandring var vi nästan lite vana. Vi hann även med en snabb fotorunda i staden innan bussen gick ner till staden nedanför där vi åt vår lunch, köpte lite souvenirer och sedan satte oss på det oväntat fina tåget tillbaka till Ollantaytambo. Tåget hade delvis glastak och gick längs med forsar, berg och skog men vi var nästan för trötta för att kanske uppskatta det till 100%. Tre nätter på hög höjd och 46 km bergsvandring gör en helt klart seg men nästa gång vi bergsvandrar ska vi kanske satsa på Kilimanjaro eller liknande. Visst det var svettigt men både jag o Peder har gjort jobbigare saker. En grym vandring dock där varje ögonblick är en fröjd för ögat och luften är frisk och fräsch. För att inte tala om all historia, stigar, ruiner och vyer. Klyschigt men svårt att beskriva i ord på en telefon.. Hursom, nu sitter vi på vår buss till Cusco och ikväll ska vi tydligen äta hamburgare men framför allt duscha och sova. Imorgon går flyger till Lima vid lunch. Nu blev det för långt igen ^^ bilder finns på instagram. 

Vi kom fram till vårt hotell i Lima sent på kvällen efter en lång flygning med en seg mellanlandning i Santiago så det var bara att dumpa grejerna, ”leta föda” och gå och lägga sig. Vi blev rekommenderade ett ställe av den livströtta receptionisten men middagen var supergod med en härlig trubadur på som spelade spanska visor. Dagen efter skulle vi upp tidigt för att flyga vidare till Cusco. Till frukosten (bestående av söta, torra vita bröd och smör med te) träffade vi de flesta andra som skulle med på inkaleden. Det visade sig bli ett socialt och trevligt gäng mellan 24-38 år med nationaliteter från bland annat Belgien, Grekland, Australien, Nya Zeeland och USA. När vi kom av flyget till Cusco smällde det till i lite vattenflaskorna av höjdtrycket och när vi kom till hotellet mitt i de centrala delarna kändes huvudet lite mosat och jetlagen märktes helt klart. Där fick vi även testa vårt första Coca-te, vilket inledningsvis smakade mesig kycklingbuljong blandat med earl grey. Rummet var enkelt men rent och fräscht med tre enkelsängar precis som i Lima. Under eftermiddagen fick vi en kort guidning av staden tillsammans med gruppen innan vi gick till företagets (G-adventures) kontor. Där fick vi en genomgång av den kommande inkaleden och sedan hyrde vi och alla andra vandringsstavar, varma sovsäckar och en tunnare luftmadrass. Totalt hade vår grupp en personalstyrka på 21 personer inklusive 2 kockar som vardera bar 25kg packning (förr i tiden förväntades de böra 50-60kg). Utöver hela gruppens mat, lägerutrustning och 2-mannatält bar de 6kg (ink sovsäck och luftmadrass) åt var och en av oss, resten fick man bära själv så vi hade en riktig utmaning att få med och välja ut både varma och kalla kläder ink regnkläder, sov- och vandringsprylar för 4 dagar ink 2kg/2l vatten per person. Ingen ville ju bära en för tung ryggsäck i bergen men det slutade med att min vägde strax över 5kg och Peders 8kg ink 2kg vatten och 1kg väska. Det blev en del handhavanden med bagagevågen innan vi var färdiga och kunde äta middag med resten av gruppen. Lunchen åt vi förresten också gemensamt och där testade jag och Peder en ”klassisk” stroganoff gjord på mört alpacka-kött. Tydligen är även marsvin en lokal specialitet men där drog i alla fall jag gränsen. Även om vi kom i säng tidigt efter en intensiv dag blev det en lång kväll och natt eftersom vi fortfarande led av jetlag. Tidigt dagen efter lämnade vi största delen av vår packning på hotellet och tillsammans med vår guide fick vi åka vidare med en egen buss. Först stannade vi till vid en utsiktsplats med en vit 8m hög Jesusstaty högt ovanför Cusco – staden som tydligen beskrivs som Andernas hjärta/centralort. En stund senare åkte bussen upp bland bergen och in på en smal grusväg upp bland bergen och jag är fortfarande lika fascinerad att den fick plats och kom upp och fram hela vägen. Väl framme stannade vi i en mindre by där vi fick mata alpackor och se hur traditionellt klädda kvinnor på naturligt sätt fortfarande tillverkar, färgar, väver och stickar tyger och kläder av Alpacka-ull. Sammanfattat ett oväntat och riktigt intressant och mysigt besök som lärde oss massor. Vi insåg snabbt hur mycket mer spännande det hade varit om vi kunde lite spanska. 
Bussen åkte vidare och stannade sedan vi vid en imponerande utsiktsplats över ”Sacred Valley of the Incas” och sedan åkte vi vidare till orten Pisac med högt belägna inka-ruiner, otillgängliga små grottor där man funnit begravna mumier och stora, branta odlingsterrasser. Går inte att beskriva så bra inser jag nu men riktigt intressant, imponerande och vackert. Lunchen åt vi nere i dalen och det var lokalt inspirerad trerätters. Minns inte längre vad det var men fantastiskt gott var det i alla fall. Sedan åkte vi vidare till dagens slutdestination Ollantaytambo, Perus ”sista inka-stad”, 2700 m över havet, ca 60 km nordväst om Cusco. Helt klart en av de mysigaste orterna och staden hade även ruiner/arkeologiska lämningar uppe i bergen som imponerade. Vi hade gärna haft en längre guidning där men knepigt att hinna med allt man vill på så kort tid som vi reser. Efter guidningen bland ruinerna i Ollantaytambo började det helt klart bli uppenbart vilka fantastiska ingenjörer och envisa byggarbetare inkafolket var. Tydligen är det den enda platsen där inkafolket vann ett slag över spanjorerna. Sista natten under tak spenderade vi på ett litet och enkelt men mysigt hotell innan det var dags för första dagen på inkaleden. Vi sov lite bättre men alla var riktigt taggade på att börja vandringen. 

Det blir ett kort och ”högtflygande” inlägg idag eftersom vi sitter vid gaten i Chile och väntar på flyget till Peru. Vi hade nämligen några timmar att slå ihjäl sista dagen i Auckland och eftersom det finns ett högt torn – det sk. Sky Tower (220m högt) mitt i staden bestämde vi för oss att gå dit. Men så hade vi ju sett att man kunde ”promenera” utanför det på 194m höjd, på en smal (1,2m landgång) runt tornet, utan säkerhetsräcken. En utmaning värd att testas, samtidigt som man får smaka på utsikten på nära håll tänkte vi och bokade in oss på en ”promenad”. Vi mötes upp av en härlig guide som satte på oss och en annan deltagare varsina orangea (ja fängelse-liknande) overaller och säkerhetsutrustning. Sedan tog vi hissen upp 53 våningar och strax stod vi utomhus i en ljum vind på en smal landgång med inget annat än lodrätt hängande linor i dräkten som balans, nästan 200m över marken. Alla skyskrapor och hus såg pyttiga ut och utsikten var helt klart vidsträckt och människorna som mikroskopiska myror. Vi var inte överdrivet kaxiga i början ska erkännas och på vägen runt tornet fick vi göra diverse övningar. Det var kul!Som att hänga utanför både framlänges och baklänges och vinka ner till folk på gatan ståendes med halva fötterna utanför kanten. Givetvis blev det en hel del poserande framför kameran men vår guide berättande även en hel del av vad vi såg, vilket var en bra detalj i sammanhanget. När vi kom tillbaka in var vi ändå ganska glada att ha ”fast mark” igen. Sedan köpte vi bilder och filmen av hela upplevelsen innan vi åkte upp till 51:a våningen och inomhus åt vår medhavda lunch och pustade ut lite i lugn och ro. Sedan åkte vi upp till 60:e våningen och tittade, riktigt fint såklart, innan det var dags att ta sig till flygbussen. Givetvis var det rusningstrafik och vi kom betydligt senare till flygplatsen än planerat vilket naturligtvis stressade upp mig en hel del men Peder var lugn som en filbunke. Vi hann ta en hamburgare och efter 2 filmer, dålig sömn och en halvdan frukost avvaktar vi nu på flyget till Peru. Riktigt laddade men väldigt trötta. Det blev en bra sista dag i Nya Zeeland och Sky Walken var verkligen värd pengarna, vilket vi faktiskt inte trodde först. Kan absolut rekommenderas om man inte är höjdrädd dåra. Det är lätt att va kaxig innan, helt klart. Nu får vi se när vi hinner skriva nästa gång! 

Innan det var dags att åka norrut upp till Auckland igen spenderade vi en lugn dag på Snowy Waters Lodge. Det var vi och 2 andra gäster på hela stället så vi fick skjuts till närmaste affär för att köpa lunch. Sedan hade jag köket för mig själv och kunde i lugn och ro laga köttfärssås och spagetti till lunch och middag. Sedan satte vi på de tre Hobbit-filmerna i en rad så det blev en riktigt chill filmdag innan vi somnade och dagen efter åkte buss nästan hela dagen norrut. Riktigt seg bussresa så skönt att vara framme sedan.
När vi kom till Auckland bestämde vi oss för att åka ut till någon av öarna utanför stan dagen efter och göra en heldag av vår sista dag på Nya Zeeland. Valet föll till sist på zipline, beach, dinner and winetour på Waiheke Island. Ön har ca 8000 invånare, över 50 vingårdar och 29 stränder och ett väldigt jämnt klimat som tydligen lämpar sig för vin. Vädret blev bättre ju längre ut med båten vi kom och när vi kom fram sken sommarsolen och vi mini-bussades direkt till öns högsta punkt där vi fick åka 3st 200m ziplines över vingårdar, trädtoppar och fantastisk skog. Den sista var bäst för den gick fortast och var längst. Adrenalin-mässigt var det ingenting i jämförelse med vad vi tidigare gjort men en mysig och rolig grej som avslutades med en promenad tillbaka genom riktigt tät djungel. Våra engagerade 2 zipline-guider visade oss öns äldsta, 600 år gamla träd, berättade om naturen, lite udda djur och inom 30 min var vi tillbaka uppe på toppen igen. En mysig promenad med vacker och orörd miljö, nästan helt undanskymd från solen. Bland annat fanns en hög med sten där man kunde lämna en sten för ett problem man hade. Jag vet inte varför men just där och då kändes det som det inte fanns så mycket problem i huvudet, det är riktig semester det. Efter zipline-turen blev vi lämnade i de centralare delarna av ön där vi eftersökte ett omtalat pizza-ställe. Först gick vi såklart fel men sedan följde vi stranden och tillslut hittade vi en ombyggd van som sålde stenugnsbakad pizza direkt på stranden. Mycket god men dyr pizzalunch i solen betraktades av strandens alla hungriga fiskmåsar. Sedan promenerade vi tillbaka till hamnen, tog en glass på vägen och väl vid hamnen blev vi upplockade av en annan minibuss. Vi och 8 andra personer visades runt på ön av en äldre herre som engagerat och framgångsrikt sålde in ön som sitt eget lilla paradis. De billigaste husen går tydligen för ca 6 miljoner svenska kronor. Vi stannade strax på en stor vingård för att testa ett rött och ett vitt vin (fråga mig inte vilka, jag skrev inte ner dem utan försökte lyssna) medan en guide visade oss vinodlingen och de omtalade olivträden. Sedan åkte vi vidare till nästa vingård uppe på en kulle med underbar utsikt där vi serverades 4 olika sorter innan det var dags för middagen. Förrätten bestod av en grym ostbricka och sedan åt Peder lamm och jag åt en köttbit. Förvånansvärt mycket mat och vin för pengarna, vi trodde inte det skulle vara varken så mycket eller så gott så det var en riktigt lyckad dag kom vi båda fram till när vi vandrade upp mot vårt hostel på vägen hem. En riktigt rolig och engagerad guide och ett trevligt gäng dessutom. Efter middagen bjöd några av de andra över oss till sitt bord för att dela den groteskt stora efterrätten. Det tackade man ju inte nej till direkt även om vi båda redan var proppmätta och nöjda. Kan absolut rekommendera en tur till den här ön, riktigt vacker och mysig utan att för den sakens skull bli för turistig. Men säkerligen blir det mer folk när det är sommar på riktigt här. Nu ska vi sova för imorgon eftermiddag drar vi till flygplatsen för resan till Peru. Ska bli så galet spännande! Har verkligen sett fram emot den här delen av resan. Dessutom börjar både jag och Peder sakna min hund lite väl mycket. Vi pratar om henne ofta nu så jag vet någon som kommer bli sönderkramad på Arlanda. 

Vi lämnade gården i ute i ingenstans jobbigt tidigt på morgonen för avfärd till UNESCOs världsarvslistade Tongariro National Park. Där finns bland annat en av NZ mest kända vandringar – Tongariro alpine crossing på 20 km upp bland vulkaner, berg, orörd natur, bergssjöar och kratrar. Vi blev skjutsade ut till området av ett företag som tog förvånansvärt mycket pengar för att ”checka” in oss, hyra ut valfria vandringsgrejer (för ytterligare avgift) för att sedan lämna och hämta folk med en buss ute vid start och mål. Vi hade alltså ingen guide men det behövs heller inte på sommaren. Man får hoppas att en del av pengarna verkligen går tillbaka till nationalparken. För den var och är riktigt fantastisk! Ett riktigt måste på NZ helt klart.
Vi började i låg terräng omgiven av morgondimma, sedan kom vi upp i en dalliknande gång med ett porlande vattenfall och magnifik utsikt upp mot den mäktiga vulkanen, även kallad Mt Doom (känd plats från Sagan om ringen filmerna). Sedan började trapporna o h vandringen uppåt, det höll på ett tag och vi blev både svettiga och lite sega men det var det värt. (Observera den Gollum-liknande figuren som kravlar vid foten av Mt Doom…)Vi kom sedan in i en enorm krater för att efter ett tag vandra/kravla vidare uppåt över bergskammen. På vägen upp hade vi utsikt över platsen dör man spelade in ”Mordor” (typ vulkanisk ödemark så långt det gick att se). Där fånade vi oss med en del bilder innan det var dags för sluttampen upp till toppen. Där hade vi fantastisk utsikt ner i en annan krater och vi kunde känna varm ånga därifrån och dimman låg ibland riktigt tät. Sedan halkade vi nästan brant neråt i sanden emot de kända Emerald Lakes, turkosblå små ”sjöar”. Där stannade vi och åt medhavda amerikanska pannkakor med nutella och jordgubbar, riktigt grymt. Sedan vandrade vi vidare med fantastiska utsikter åt alla håll innan det var dags att börja vandra neråt (vilket var en stor och lång del av vandringen). Ingen av bilderna gör platsen rättvisa, måste nästan upplevas. Vägen ner gick längs med slingrande bergsstig med tät vegetation och tjock dimma så ibland var det svårt att se annat än vägen framför sig. Tillslut kom vi ner i tät och orörd djungel med porlande små forsar och imponerande jätteträd, vilda palmer, spretiga granar och mossbeklädda trädstammar. Riktigt vackert. Efter ungefär 5h promenad ink lunchstopp och fotosessioner (vilket tydligen är förhållandevis snabbt) var vi framme vid parkeringen där den första tidiga bussen skulle plocka upp oss som gick lite snabbare. Nästan alla av oss hann till den bussen om den hade dykt upp… tillslut fick vi veta att det inte skulle komma någon buss förän senare (den sagda ”sena” pick-up bussen). Det var inte så trevligt att få vänta vid en parkering men för mig gick tiden fort eftersom jag la mig ner på marken och somnade, Peder pladdrade på med våra busskamrater mem när bussen kom var det flera av oss som var lite irriterade. Hur som tog den oss till vårt hostel/lodge ca 50 min bort. När vi satt i bussen kom regnet så vi skrattade gott åt vilken tur vi hade haft ändå. Vår hostel är det bara Straybussar som stannar på såhär års så när vi kom kunde vi köpa till en liten grillmiddag med efterrätt och på stället fanns även en varm utomhus pool man kunde chilla i. Väldigt skönt för musklerna. Senare var det givetvis filmkväll med Sagan om ringen passande nog men jag var så trött så efter mindre än halva gick jag och och Peder och la oss. Vi hade dessutom eget rum och detta ställe känns inte alls som ett hostel. Ett enklare hotell snarare så det gjorde inte alls något att alla andra åkte vidare söderut dagen efter. Vi väntade kvar på morgondagens buss norrut upp till Aukland igen. Givetvis var det tråkigt att inte hänga med våra nya bekantskaper och se hela den fantastiska södra ön. Men det blir ett annat äventyr och det känns faktiskt bra att vi inte försöker klämma in det med eftersom vi upptäckt så många saker vi vill se där vid ett annat tillfälle. Alldeles lagom tid att se norra ön ändå. Innan de andra åkte planterade vi träd där det tidigare vuxit skog i byn, det var faktiskt trevligt som en sista aktivitet med gänget. Så nu har man planterat ett träd (vid namn ”Treebeard” såklart) i Nya Zeeland, allt innan frukost dessutom. Byn är liten och lever mest upp på vintern på grund av närheten till berg/skidåkning så just nu är det bara jag o Peder kvar här, väldigt lugnt och skönt som omväxling. Har varit ett par intensiva dagar med mycket folk så vi ser fram emot att chilla här idag. Kanske lägger oss i utomhuspoolen, kollar klart på sagan om ringen ikväll när vi lagat pasta och köttfärssås till oss själva. Imorgon fm åker vi norrut. Mer bilder finns på instagram. 

När bussen åkte från gården vid Lake Aniwhenua tog vi med oss resterna från gårdagens mumsiga festmåltid. Dels är det tradition att alltid ha rester kvar när man bjudit på middag. Men ägarna till gården vill även bidra till ortens fattiga invånare och därför delas maten ut till barnen i skolan som delar med sig till sina syskon och familj. Orten var betydligt mer välmående tidigare men massor av jobb försvann när skogsindustrin automatiserades/moderniserades. När vi kom fram till skolan möttes vi av både lärare och nästan 120st fem- till sjuåringar. Först gjorde de den traditionella haka-dansen för oss och sedan sjöng dem innan det var dags för (en uppenbart efterlängtad) lekstund med oss. Det tog inte många sekunder innan alla barnen kom springandes. En flicka tog min hand och berättade att vi skulle leka med dockor men det slutade med att hon flätade mitt hår en 5-7 gånger innan hon var nöjd. Sedan skulle vi visa min pojkvän resultatet för det hade hon minsann sett att jag hade en. Ute på lekplatsen hittade vi Peder som klättrade runt i en klätterställning med massa barn. Snart var det slut på det roliga och vi behövde åka vidare. Underbara, varmt välkomnande och kramglada barn lämnade vi efter oss. Maori är deras huvudspråk men de lär sig även engelska, japanska och kinesiska. Det var en modern och förvånansvärt fin/nybyggd skola men behovet av mat blev extra påtagligt när en lärare kom fram till mig och flickan jag lekte med och frågade henne om hon hade frukost- eller lunchpeng idag, vilket hon inte hade. En ovanlig förmiddag helt klart innan vi åkte vidare för ett snabbt lunchstopp i Taupo, ett snabbt stopp vid en mäktig fors/flod och sedan vidare långt ut i ingenstans vid UNESCO-märkta Tongariro nationalpark. Efter slingriga grusvägar bland berg, kullar och tät skog kom vi tillslut äntligen fram till ödsliga men otroligt mysiga blue duck station vilket är en privat gård med både hästar, grisar och givetvis massor av får. Fåren vandrar fritt nästan överallt ibland kullarna här, vissa blir till och med förvildade för de tar sig så långt bort. Gården drivs en familj, några arbetare och frivilliga och de satsar hårt på ekoturism. På kvällen hade vi ett så kallat glow stick party. (Lysstavar och annat till temat inhandlades på dollar store under lunchpausen i Taupo). På gården här finns nämligen ingen täckning och sällan wifi som funkar och bortsett från några få besökare är det bara Stray bussen som är här så det var en bra och trevlig avslutning på dagen. 
Dagen efter var det dags för våra utvalda aktiviter. Vi och 4 andra började dagen med 3h ridning. Vår guide tog oss ut i orörd natur men också upp på ett berg med fantastisk utsikt. Ingen av oss hade ridit förut så det var en riktigt mysig, vacker och ovanlig grej att göra. Vi kände oss såklart som riktiga cowboys. Min häst hette Joe och var lite långsam men alla hästar var lyckligtvis både lugna, snälla och medgörliga. Tyvärr reagerade jag starkt på hästarna i början men efter en halvtimme av nysningar och klåda i ögonen och 2 allergitabletter senare var det bättre. 

Det blev dock väldigt tajt att hinna äta lunch innan det var dags för nästa äventyr. Lyckligtvis hade vi gjort köttfärssås kvällen innan. Peder valde att jaga och jag valde en 11km kanottur på en fantastisk flod. Peder sköt en hare och en get och fick även lära sig att ta hand om djuren efteråt men också se en hel del av ägorna. Jag och en trevlig finländska samt 4 andra paddlade istället nerför en vacker flod med några små forsar i 2h innan vi blev upphämtade av ägarnas föräldrar med en liten motorbåt som körde i härliga 75 km/h tillbaka upp med floden. Riktigt kul, speciellt när han gjorde en avslutande 360 graders sväng så alla blev lite blöta. Sedan fick vi te, kaffe, öl och kaka uppe på deras söta gård med utsikt över floden. Nu ska vi bara äta middag och vila ordentligt för imorgon gör vi en heldagsvandringen Tongariro crossing med uppgång kl 5. Jag är redan helt slut.. men en perfekt dag i naturen och vildmarkens tecken kanske man kan säga. Vädret var perfekt för dagens aktiviteter för det är varmt och gott utan stekande sol. Nu skriver jag för mycket. Mer bilder finns snart på Instagram. 

På ett sätt var det synd att vi inte kunde stanna längre i Rotorua eftersom det finns så mycket att se och göra. Tanken är att Stray ska vara en sorts hop on hop off buss men eftersom det är så mycket folk som reser var/är det nästan omöjligt att stanna en dag extra på de första ställen för då finns det inte plats på bussen förän 2 veckor senare. Det märks att vi inte är de enda som varken har den tiden eller för den delen heller pengarna att täcka det. Dagen för avfärd bokade vi dock in oss på river rafting (forsränning) eftersom det var så pass kul i Uganda. Dock var detta level 3 och inte level 5 forsar. Däremot ingick ett 7m högt vattenfall vilket såklart lät lockande. Vattnet var såklart betydligt kallare än i Uganda men hela grejen höll på en timme så tydligen behövde vi inga våtdräkter.. både jag och Peder tyckte generellt forsränningen var sådär spännande efter den galna upplevelsen i Uganda, men det var fortfarande roligt och spännande att även ha gjort det genom ett riktigt klassiskt vattenfall. ”Tyvärr” välte inte vår båt någon gång (vi var säääääkert såååå pass bra).. Däremot fick jag som enda person hänga utanför båten i vattnet medan vi åkte ner för en fors, det var spännande! Vår båt/grupp namngavs givetvis av guiden till Vikings eftersom vi var 3 av 6 svenskar… hursom, en bra och kul förmiddag som dock blev lite fördröjd pga förvirrade medresenärer så bussen fick åka tillbaka o hämta upp folk vilket innebar att vi inte hann äta lunch innan Stray-bussen skulle åka vidare. Våra nötter och powerbars var helt klart räddare i nöden. Under vägen vidare till kvällens boende vid Lake Aniwhenua stannade vi längs vägen och tittade på termiska kokande lerpölar men också på Nya Zeelands äldsta grottmålningar/inristningar. Både där och längs med vägen berättade vår nya upplockade maori-guide om både skogen, naturen, historia och en del nutid medan vi passerade saker, bl.a. den (numera) mindre men till största delen maoribefolkade orten Marupara. Vårt boende låg mitt ute i ingenstans (inget wifi) med fantastisk utsikt intill sjön Aniwhenua. Vi delade rum med två jämngamla trevliga tjejer från Österrike. Endast vår buss bodde där och stället drevs av en familj som även gjorde en traditionell maorisk festmåltid tillagad flera timmar under en grushög i marken. Riktigt ballt. När vi kom dit fick vi leka en del lekar innan Peder och många andra testade den traditionella Hakan (osäker stavning). Sedan umgicks vi bara med alla andra innan det var dags för den fantastiska middagen bestående av olika sorters kött och den lokalt viktiga ålen, det klassiskt friterade brödet samt potatis, grönsaker, sallad osv. Supergott och supermycket mat. Efter efterrätten underhölls vi av unga Maori-artister som sjöng, dansade och visade oss några grundläggande rörelser. Riktigt grymma musiker som bara sprudlade av energi och kulturell stolthet. Efteråt hade Peder anmält sig till nattlig ål-fiske men det nappade tyvärr inte för honom. Jag vilade och satt med massa andra kring en stor lägereld där alla fick berätta var varje person kom ifrån, vad vi var tacksamma för just nu/i livet och sedan fick vi ställa frågor till vår maori-guide och artisterna vilket var oväntat mysigt, lärorikt och stämningsfullt. Helt galet och fantastiskt många nationaliteter (även Danmark och Finland) så jag orkar inte ens räkna upp dem alla, men just då på bussen var vi de enda svenskarna. Vår engelska har ju helt klart utvecklats en del på resan, ibland blir man nästan imponerad av sig själv. Speciellt när amerikanerna och engelsmännen tycker man talar flytande, men å andra sidan är deras språkkunskaper sällan så breda i sig. Hursom – vi både tyckte den kulturella delen av dagen var häftigast men också intensiv, social och lite klyschigt kanske men fylld av skratt och nya vänner. Vädret var förresten awesome hela dagen och givetvis blev jag lite bränd på näsan. 

Idag var det fullspäckat på schemat. Vi åkte tidigt från vårt djungel-hostel och några timmar senare stannade vi bland de gröna kullarna för Black Water rafting vilket i det här fallet innebär att vi tillsammans med 2 guider och 6 andra från vår nuvarande bussgrupp klättrade ner i en av de många grottorna för att krypa, klättra, simma och åla sig igenom trånga gångar och stora grottöppningar fyllda med lysmaskar. Utöver det fick vi ligga på rygg och mage i stora simringar för att dels kunna njuta av ”stjärnhimlen” som lysmaskarna skapar när vi släckte lamporna. Men också för att slippa slå i huvudet när vi gled fram på vattnet i trånga gångar. (Vi fick inte ha vår Gopro-kamera eller någon annan kamera med oss tyvärr). Vissa delar av grottan bottnade vi inte i och vissa delar fick vi vada/kravla fram i ibland droppande stalagmiter och stalaktiter och fantastiska sand- och kalkstensformationer. Vid ett tillfälle behövde vi flyta o titta (stilla) upp i taket för att klämma oss förbi ett trångt utrymme, lite oväntat och helt klart inget för den klaustrofobiska. Vattnet var cirka 11 grader men vi hade våtdräkt så det var ok men på sluter var jag galet kall, speciellt eftersom vattnet ständigt rinner in i stövlarna där man bara hade tunna vanliga (numera lersunkiga) strumpor på sig. Lysmaskarna var dock oväntat vackra att titta på och lite roligare blev det ju när guiden berättar att det egentligen är maskarnas (eller snarare larvernas) avföring som lyser. Vi klarade oss oväntat nog från alla former av skador men jag blev lite orolig när det första som händer mig när jag klättrat ner och står där i totalmörker givetvis är att jag tappar en lins. Lyckligtvis tappade jag den inte utan fick mirakulöst på den igen till guidernas (och min egen) förvåning. Hela upplevelsen tog ca 3h och efteråt var vi både hungriga o trötta så när vi satt på bussen igen åt vi våra medhavda plättar med nutella – ett utmärkt val. 
Någon timme senare var det äntligen dags för Hobbiton (inspelningsplats för Lord of the rings filmerna för mina ”sämre upplysta släktingar/vänner” – obs ett skämt). Vår guide visade oss runt bland 44 fantastiska och återskapade hobbithål bland de supergröna och frodiga kullarna med blommor, buskar, små inspelningsdetaljer och stora välmående träd. Och ja – jag fick se det fantastiskt maffiga ”festträdet”. Solen sken (skitvarmt) och det var en perfekt dag för Hobbiton, med många roliga detaljer och minnen från filmerna. Många foton blev det (se instagram) och man (läs jag) blev riktigt glad och nostalgisk av hela upplevelsen, även om det såklart var turistigt. Lite nörd-stolt blir man ju också när guiden frågar vilka som är riktiga fans och som därmed läst Silmarillion och det bara är jag som energiskt räcker upp handen och påpekar att jag läst den 2 gånger på 2 språk. Hur som två fantastiskt bra aktiviteter som jag gärna gjort igen. 

Efter Hobbiton fick vi skjuts till Rotorua där vi ska spendera natten. Innan middagen och utgång med de andra hann jag och Peder med en snabb kvällspromenad till närliggande Kuirau park där det finns en hel del termiskt aktivitet vilket skapat små kokande och rykande pölar. Intressant men riktigt illaluktande. Nu ska vi ut och äta (förhoppningsvis inte lika illaluktande). På återseende imorgon.