Idag hade vi bokat in en heldag historia. En av anledningarna att stanna just i Mexico var vårt gemensamma intresse för mayakulturen. På morgonen blev vi upplockade vid vårt hostel och tillsammans med 7 andra körde vår guide oss först till den UNESCO-märkta mayastaden Uxmal, 78km söder om Merida. Där fick vi en rundtur bland maffiga och förvånansvärt välbevarade 1200 år gamla pyramider, utsmyckade torg, ceremoniella platser och palats för finfolket. Det var tydligen bara en liten del av det kilometer stora området (som tros ha haft 25000 invånare) som har hunnit grävas ut och som har prioriterats. Från vissa utsiktsplatser gick det att se fler och betydligt mer överväxta ruiner. Det som fastnade mest hos mig var nog det bollspel som man under svåra tider av t.ex torka eller missväxt lät fängslade personer av högre rang spela. Det förlorande laget hög man huvudet av och det ansågs vara ett fint sätt att dö på. Inget för vanligt folk såklart och inte riktigt ett bollspel utan snarare en sorts ceremoni så som jag uppfattade det. Se spelplanen nedan i bild: Regnguden var dagens genomgående estetiska tema och givetvis de vilda leguanerna som levde och solade i ruinerna.

Lunch åt vi en traditionell god trerätters med gruppen på en restaurang längs med vägen. Efteråt åkte vi vidare till Kabah, en mindre känd ruinplats ca 20 min vidare resa bort. Där hade arkeologerna inte hunnit med att rensa mer än palatset för finfolket och en mer andlig/ceremoniell byggnad. Väldigt vackra och snyggt utsmyckade.

Överallt på marken längs med byggnaderna låg bitar kvar av nedrasade husfasader/trappor eller väggar samt bitar av regnguden – ibland sedan uppradade i långa rader av arkeologerna. Ett enormt tidskrävande ofärdigt pussel som då senare kan återupptas och som inte på långa vägar är klart. På andra sidan vägen fortsatte byggnationerna i skogen, men där har man endast rensat ut en stor valvbåge som markerade ingången till platsen. Riktigt maffig med ett kvarlämnat handavtryck kvar på stenen. Den täta och taggiga vegetationen gör att man knappt ser ruinerna så när vägen byggdes visste man inte om vad som fanns precis intill den, eller så sket man helt enkelt i det, som vår guide uttryckte det. Arkeologi är ett tydligen ett ”nytt intresse”, tidigare har man bara låtit saker vara, i vissa fall har lokalbefolkningen tagit sten ifrån de nedfallna 1200 år gamla ruinerna till sina hus/byggnader, eller så har man helt enkelt inte vetat om att de fanns. När vi besökte Kabah var det bara vi som var där, vilket känns lite weird i sig med tanke på vad det är och hur gammalt det är. Lite skillnad i hur vi hanterar våra kulturminnen och hur fascinerade vi blir av några efterlämnade historiska gropar i jorden. Hursom – när vi åkte hem till Merida somnade jag i bilen och snart var vi framme och precis lagom i tid för våra andra matlagningsklass. Den här gången lagade vi ”Chicken fajitas served fried black beans and tortillas”. Lite godare än förra gången och helt klart något jag ska testa hemma sen – med vissa mindre modifikationer. Speciellt nu när vi köpt med oss den lokala kryddblandningen Achiote. (Om den nu tillåts i tullen, lite oklart där). Nu ligger vi trötta i sängen igen. Imorgon är det mer historiska platser och avförd tillbaka till östkusten där vi ska stanna några dagar i Playa del Carmen för dykning. (pepp pepp!!)

Fördelen med att boka saker i förväg är att det kan bli en riktigt glad överraskning. Andra dagen i Merida hade vi bokat en rundtur med Urban Adventures men när vi mötte upp vår guide visade sig att det bara var jag och Peder – ensamma – med en privat engelsktalande supertrevlig guide vid namn Gustavo. Han tog oss till den lokala busshållplatsen efter att längs med vägen berättat både det ena och det andra. Tillsamman med ca 10 lokalbor åkte vi en timme ut till den lilla orten Homun med ca 5000 invånare. Där träffade vi vår förare som körde oss runt hela dagen på en blandning mellan en flakmoppe och en thailändsk ”tuktuk”. Först åkte vi ut till några familjers privatägda Cenote (undervattensgrotta) vid namn Pool huinic. Först visade Gustavo oss en mängd lokala träd och växter sedan gick vi ner längs en trappa i ett hål i marken. Där nere väntade en tom sötvattensgrotta med både stalagmiter och stalaktiter både över och under ytan av det kristallklara vattnet. En söt svart liten fisk med spröt lever i grottan men annars var den tom och det kändes sjukligt exklusivt att få simma runt i det varma klara vattnet medan Gustavo berättade allt vi behövde veta och lite till. Lite läskigt att titta ner under ytan vid kanten där det blev djupt och mörkt dock. Snart skulle vi vidare till cenote nr 2 vid namn Yaxbacaltunn, även den privatägd av några familjer en bit bort. Familjen på plats ägde även en del djur inklusive kaniner, ankor och en liten krokodil. Även denna gång följde vi en trappa ner men denna gång i en mer öppen grotta och så fort vi klev ner började grottans fåglar cirkulera runt, men de flög aldrig ut. Tydligen har de sina bon i grottväggarna/taket. Vattnet var kristallklart, stilla och även denna gång var vi helt ensamma. Det blev helt klart en av de vackraste, coolaste simturer jag gjort. Den här var djupare och bredare och hade en upphängd repgunga. Inte varje dag man svingar sig ut för ett dopp i en öppen grotta. Vattnet här innehöll även lite småfisk, sådana ”spafiskar” som äter överbliven död hud om man inte rör sig alltför mycket. Vi ville knappt gå därifrån men var såklart nyfikna på cenote nr 3 som jag glömde ta namnet på. Mitt ute i ingenstans klättrade vi nerför en trästege till en liten men djup öppen grotta med klart vatten och läskigt mörka delar som ledde vidare mer och in i djupet under marken. Tydligen en populär cenote för dykare, kan knappt vänta till om några dagar då vi bokat dykning i en cenote – dock inte i denna. Efter sista doppet var det lunch hemma hos en familj som lagat kyckling med ris och tortillas till oss. Helt klart den godaste måltiden vi ätit so far i Mexico. Väldigt mysigt och informativt dessutom. Gustavo höll oss helt klart underhållna och vi hade såklart massor av frågor. Efter lunchen åkte vi lokalbussarna tillbaka till Merida där Gustavo visade oss den enorma lokala marknaden som höll på att stänga. Vi stannade vid hans favoritkryddstånd där vi köpte med oss lite souvenirer innan han sa hejdå vid det stora torget i stan. Just den här dagen var det marknad och hela torget var fullt av lokala försäljare, matstånd, musik och lokal dansuppvisning. Vi bestämde oss för att äta lokal tacos och någon form av kött i bröd i ett av de lokala stånden där vi fick sällskap av en tysk kille. Sedan beställde vi rekommenderat efterrätt i ett annat stånd på knagglig spanska. Det bestod av varmt nystekt rån med nutella. Väldigt gott men svårt att inte lyckas smula sönder. Nu ligger vi hemma på hostelet i sängen och är helt slut av alla fantastiska intryck. Vi trodde aldrig vi skulle få en privat heldag och vara ensamma i 3 häftiga Cenotes och det kändes verkligen som vi hade fått se och uppleva en del av det riktiga oturistiga Mexico – vilket var fantastiskt kul och lärorikt. Mycket tack vare Gustavo såklart. Imorgon väntar nya äventyr, minns faktiskt inte vad vi bokat imorgon.

Sista kvällen i Peru spenderade vi tillbaka på hotellet i Lima. Vi åt middag på en supermysig rekommenderad restaurang ute på ett torg. Där försökte en pratglad gubbe på bordet intill antagligen lura oss på pengar, enligt restaurangpersonalen. Han var tydligen en regelbunden besökare som socialiserade sig med turister. Men hos oss kom han inte långt och vandrade snart planlöst vidare. Maten var god och efteråt gick vi en sväng och tittade på stan och ett stort varuhus innan vi gick och la oss för tidig utresa till Mexico. Väl på hotellet i Mexico som var enkelt men fräscht och trevligt gick vi ut och åt middag på en rekommenderad snabbmatsrestaurang där mexikanarna tydligen skulle äta. Ganska smaklöst tyvärr och vi gick och la oss tidigt för morgondagens avförd till kolonialstaden Merida.

Väl vid busstationen förstod vi inte alla vad vi skulle göra då vouchern bara sa när och var vi skulle vara men inte vilken buss, företag eller liknande. Efter ett tag av förvirring hittade vi ett gammalt mejl där avgångstiden lyckligtvis var 2h senare och angav ett nr vi (efter lite Google translate och teckenspråk) kunde byta ut mot en bussbiljett. Sedan väntade vi bara och bussen visade sig vara både modern, fräsch och dessutom visade den filmer under den 4h långa resan längs en i princip läskigt spikrak väg. Dock dubbad på spanska så tillslut tröttnade vi och Peder roade sig med ipaden och jag somnade.

Väl framme fick vi fråga oss fram och efter 20 min kånkande och börande var vi framme på hostelet. Ett förvånansvärt mysigt ställe som precis som allting annat i stan inte ser mycket ut för världen på utsidan. Men väl på insidan öppnar sig oftast både vackra och oväntade innergårdar. Vårt hostel är enkelt men har både pool, hängmattor, och enkla men fräscha rum där vi bor privat med egen dusch och toa med en helt ok frukost som ingår. På kvällen hälls det en lokal matlagningakurs så vi anmälde oss direkt.

Vi tog en sväng på stan innan dock och tittade på den koloniala, spanska och historiskt franskinspirerade arkitekturen. En mysig promenad i solen men höjdpunkten på dagen var ändå när den lokala kocken kom till hostelet och vi och två andra killar fick lära oss laga Yacutansk traditionell Tikin xic (mayan style grilled fish served with red and white cabbage sallad and tortillas. Kocken var en härlig person med mycket positiv energi och maten blev god men tyvärr inte riktigt min smak ändå. Däremot ska jag absolut testa den typen av sallad vi fick lära oss göra. Mycket fräsch!

Vi satt en stund och pratade med den tyska och brittiska killen som var med på matkursen innan vi somnade i vår breda men något obekväma säng. Det märks att det är vinter här för två av våra fönster går inte att stänga, det är bara myggnät för fönstren och vi har 2 fläktar i rummet men inget täcke eller filt, endast ett lakan. För vår del är det svensk sommar och alldeles lagom varmt. Vi kom snabbt överens om att vi inte hade velat vara här på sommaren när temperaturen normalt är över 40 grader.

På morgonen skjutsades vi till inkaledens klassiska startpunkt från vårt hotell i Ollantaytambo och efter en passkontroll, dubbelkollade ryggsäckar och vandringspinnar i högsta hugg var vi snart iväg. Det var perfekt väder, inte för mycket sol men heller inget regn i sikte. Vi tog flera små pauser första dagen (kanske lite onödigt många men det var såklart viktigt att hålla ihop gruppen). Lunch serverades vid en rastplats mitt i ingenstans i en liten dal i bergen där bärarna hade ställt upp mattält och serverade både soppa, huvudrätt och efterrätt. Under hela inkaleden hade vi genomgående fantastisk och oväntat varierande och god mat för att vara lagad på ett litet gasolkök långt bort från alla bekvämligheter. Det hade vi nog inte förväntat oss men det märktes att personalen alltid gjorde allt för att vi skulle trivas, ha det bra och njuta av vandringen. 
Första dagen var varierande med några branta och svettiga partier men ändå mestadels prat- och promenadvänligt med fina utsikter över historiska lämningar.En bra uppvärmning eftersom den andra dagen var tuffast och brantast med i princip bara uppförsbackar och branta trappor. Vi sov i moderna och vattentäta en- och tvåmannatält och efter varje vandring och varje morgon kom personalen med små skålar med varmt vatten att tvätta ansiktet/händerna i. Dessutom blev vi väckta med en kopp coca-te i tältet innan det var frukost. Första natten var oväntat varm och bekväm men vi sov inte så mycket eftersom både jetlag och höjd påverkar både sömn, kissblåsa och huvud. Dagen efter var tuffast för benen och när vi kom upp i det så kallade ”dead womans pass” på 4200m höjd var man ganska mör och flåsig men både jag och Peder kände nog att vi trodde det skulle vara lite värre. Ingen av oss påverkades nämnvärt av höjden mer än att man måste andas mer och tyngre. En tjej åkte dock tillbaka första dagen och fick ta tåget till Machu pichu och en annan hade det riktigt tungt, säkerligen även pga infektion. Oklart om det var därför men jag och Peder var också duktiga på att tugga de traditonella coca-bladen och trycka i oss de söta coca-kolorna (som ska förebygga höjdsjuka). Inte min favorit direkt men helt klart görbart. Maffig utsikt var det också från vandringens högsta punkt såklart. Vägen ner till lägret på 3700m höjd kändes förvånansvärt snabb. Att det började regna på vägen ner kan ha påverkat hastigheten (trots att de stenbelagda branta trappstegen blev farligt hala), men det var riktigt gott att komma ner till uppställda tält och få en varm kopp te. Eftersom det var det högst belägna lägret blev det den kallaste natten, men vi frös faktiskt inte alls tack vare bra val av kläder, varm sovsäck och kanske en del ”camping-vana”. De andra hade betydligt blötare skor och påverkades mer av kylan även om det troligen inte gick under 5 grader under natten. Sjysst utsikt från tältöppningen dessutom…

Tredje dagen var den bästa vandringsdagen eftersom den innehöll varierande och vacker terräng, (både berg, sjöar, djungel) imponerande vyer, smala stigar och riktigt högt belägen vandring (4000m). Men också flera spännande stopp med sjukt häftiga och tillsynes oåtkomliga inkaruiner där vi fick guidning och ofta var ganska ensamma. Vädret var perfekt som första dagen, skinande sol behövdes inte för det blir riktigt varmt i alla branta trappor ändå. ”Nerförsbackarna” blev ganska ansträngande för knäna då en stor del av inkaleden är ca 800 år gamla branta originalstigar/originaltrappor. Sista lunchen på leden fick vi i vårt uppställda mattält högt uppe på en bergstopp och variationen på de olika smårätterna var grym. Ännu mer imponerade blev vi när kockarna kom med en tårta med vårt gruppnamn på som de hade lagat i en kastrull. Gruppnamnet betyder ninja turtles på spanska, valt efter våra sköldpadde-liknande ryggsäckar och den tydligen väl beprövade vandringsmetodiken ”slow and steady”.. 

När vi kom fram till det lägst belägna lägret var det skönt med en liten kort paus i tältet innan det var dags för vårt dagliga eftermiddagste med kex. Efter middagen gick vi och la oss tidigt för kl 3 på morgonen blev vi väckta, för att sedan vänta en timme vid nästa vandrings-checkpoint innan vi fick gå vidare mot Machu pitchu. Vägen dit var kuperad men ändå behaglig med undantag för vissa riktigt branta småpartier. När vi kom fram till ”sungate” 1,5h senare fick vi en första skymt av Machu pitchu. Riktigt skönt och häftigt efter 46km bergsvandring och 80000 trappsteg. En halvtimme senare stod vi på den klassiska klippavsatsen/utsikten ner mot staden, vars namn betyder ”ancient mountain”. Konstig känsla att plötsligt vara framme och se hela ruinstaden med hus, tempel, gränder, stenbrott och marknadsplats torna upp sig. Lyckligtvis var vädret perfekt även denna dag, dvs vi slapp stekande sol och hällregn. Först fick vi en guidning, som var intressant och bra men som gärna hade fått vara längre. Sedan fick vi ledig tid och vi valde att först promenera upp och bort ca 1h totalt till inka-bron. Det var ingen stor och mäktig hängbro men väl så imponerande i sin uppbyggnad eftersom den byggts i princip på en slutande klippvägg. Lite obehagligt är det ju med flera km stup nedanför en meters bred knölig stenstig utan skyddsräcken men efter tidigare dagars vandring var vi nästan lite vana. Vi hann även med en snabb fotorunda i staden innan bussen gick ner till staden nedanför där vi åt vår lunch, köpte lite souvenirer och sedan satte oss på det oväntat fina tåget tillbaka till Ollantaytambo. Tåget hade delvis glastak och gick längs med forsar, berg och skog men vi var nästan för trötta för att kanske uppskatta det till 100%. Tre nätter på hög höjd och 46 km bergsvandring gör en helt klart seg men nästa gång vi bergsvandrar ska vi kanske satsa på Kilimanjaro eller liknande. Visst det var svettigt men både jag o Peder har gjort jobbigare saker. En grym vandring dock där varje ögonblick är en fröjd för ögat och luften är frisk och fräsch. För att inte tala om all historia, stigar, ruiner och vyer. Klyschigt men svårt att beskriva i ord på en telefon.. Hursom, nu sitter vi på vår buss till Cusco och ikväll ska vi tydligen äta hamburgare men framför allt duscha och sova. Imorgon går flyger till Lima vid lunch. Nu blev det för långt igen ^^ bilder finns på instagram. 

Vi kom fram till vårt hotell i Lima sent på kvällen efter en lång flygning med en seg mellanlandning i Santiago så det var bara att dumpa grejerna, ”leta föda” och gå och lägga sig. Vi blev rekommenderade ett ställe av den livströtta receptionisten men middagen var supergod med en härlig trubadur på som spelade spanska visor. Dagen efter skulle vi upp tidigt för att flyga vidare till Cusco. Till frukosten (bestående av söta, torra vita bröd och smör med te) träffade vi de flesta andra som skulle med på inkaleden. Det visade sig bli ett socialt och trevligt gäng mellan 24-38 år med nationaliteter från bland annat Belgien, Grekland, Australien, Nya Zeeland och USA. När vi kom av flyget till Cusco smällde det till i lite vattenflaskorna av höjdtrycket och när vi kom till hotellet mitt i de centrala delarna kändes huvudet lite mosat och jetlagen märktes helt klart. Där fick vi även testa vårt första Coca-te, vilket inledningsvis smakade mesig kycklingbuljong blandat med earl grey. Rummet var enkelt men rent och fräscht med tre enkelsängar precis som i Lima. Under eftermiddagen fick vi en kort guidning av staden tillsammans med gruppen innan vi gick till företagets (G-adventures) kontor. Där fick vi en genomgång av den kommande inkaleden och sedan hyrde vi och alla andra vandringsstavar, varma sovsäckar och en tunnare luftmadrass. Totalt hade vår grupp en personalstyrka på 21 personer inklusive 2 kockar som vardera bar 25kg packning (förr i tiden förväntades de böra 50-60kg). Utöver hela gruppens mat, lägerutrustning och 2-mannatält bar de 6kg (ink sovsäck och luftmadrass) åt var och en av oss, resten fick man bära själv så vi hade en riktig utmaning att få med och välja ut både varma och kalla kläder ink regnkläder, sov- och vandringsprylar för 4 dagar ink 2kg/2l vatten per person. Ingen ville ju bära en för tung ryggsäck i bergen men det slutade med att min vägde strax över 5kg och Peders 8kg ink 2kg vatten och 1kg väska. Det blev en del handhavanden med bagagevågen innan vi var färdiga och kunde äta middag med resten av gruppen. Lunchen åt vi förresten också gemensamt och där testade jag och Peder en ”klassisk” stroganoff gjord på mört alpacka-kött. Tydligen är även marsvin en lokal specialitet men där drog i alla fall jag gränsen. Även om vi kom i säng tidigt efter en intensiv dag blev det en lång kväll och natt eftersom vi fortfarande led av jetlag. Tidigt dagen efter lämnade vi största delen av vår packning på hotellet och tillsammans med vår guide fick vi åka vidare med en egen buss. Först stannade vi till vid en utsiktsplats med en vit 8m hög Jesusstaty högt ovanför Cusco – staden som tydligen beskrivs som Andernas hjärta/centralort. En stund senare åkte bussen upp bland bergen och in på en smal grusväg upp bland bergen och jag är fortfarande lika fascinerad att den fick plats och kom upp och fram hela vägen. Väl framme stannade vi i en mindre by där vi fick mata alpackor och se hur traditionellt klädda kvinnor på naturligt sätt fortfarande tillverkar, färgar, väver och stickar tyger och kläder av Alpacka-ull. Sammanfattat ett oväntat och riktigt intressant och mysigt besök som lärde oss massor. Vi insåg snabbt hur mycket mer spännande det hade varit om vi kunde lite spanska. 
Bussen åkte vidare och stannade sedan vi vid en imponerande utsiktsplats över ”Sacred Valley of the Incas” och sedan åkte vi vidare till orten Pisac med högt belägna inka-ruiner, otillgängliga små grottor där man funnit begravna mumier och stora, branta odlingsterrasser. Går inte att beskriva så bra inser jag nu men riktigt intressant, imponerande och vackert. Lunchen åt vi nere i dalen och det var lokalt inspirerad trerätters. Minns inte längre vad det var men fantastiskt gott var det i alla fall. Sedan åkte vi vidare till dagens slutdestination Ollantaytambo, Perus ”sista inka-stad”, 2700 m över havet, ca 60 km nordväst om Cusco. Helt klart en av de mysigaste orterna och staden hade även ruiner/arkeologiska lämningar uppe i bergen som imponerade. Vi hade gärna haft en längre guidning där men knepigt att hinna med allt man vill på så kort tid som vi reser. Efter guidningen bland ruinerna i Ollantaytambo började det helt klart bli uppenbart vilka fantastiska ingenjörer och envisa byggarbetare inkafolket var. Tydligen är det den enda platsen där inkafolket vann ett slag över spanjorerna. Sista natten under tak spenderade vi på ett litet och enkelt men mysigt hotell innan det var dags för första dagen på inkaleden. Vi sov lite bättre men alla var riktigt taggade på att börja vandringen.