Efter båtresan hade vi en heldag i Airlie beach innan bussen går vidare söderut nu kl 21. Först var vi taggade på en krokodilsafari men sedan hängde det såklart massa flyers för skydiving överallt och plötsligt hade vi bokat ett tandem-hopp på 15 000 ft eller kanske snarare 4,5 kilometers höjd. Peder var inte lika förtjust som jag men vi bestämde båda att det var något vi ville ha gjort. En bucketlist helt enkelt. Vi åt en stadig och utomordentlig frukost på cafet med den snabba internetuppkopplingen och sedan degade vi lite vid poolen vid havet innan det var dags att checka in och testa utrustning inför hoppet. När vi satt i bussen på väg till flygplatsen började nervositeten på riktigt. Hur kommer man ens på idén att hoppa ut ifrån ett fullt fungerade flygplan ovanför molnen..

När vi kom fram till den lilla flygplatsen efter bara några minuter träffade vi våra respektive instruktörer och snart satt vi tajt sammankopplade i det pyttelilla och tillsynes överbelastade flygplanet. Det gick knappt att prata i det så jag o Peder han inte säga så mycket till varandra. Det fanns dock lite tid att titta på den vackra utsikten eftersom vi ändå skulle en bra bit upp men ärligt talat hade jag lite svårt att fokusera. Dessutom tryckte instruktören upp gopo-kameran i ansiktet ibland och frågade hur jag kände mig. Plötsligt lyste det en grön lampa och dörren flög upp och första hopparen var snart iväg. Peder var före mig så själv fick jag titta på när 6 personer slängde sig ut i fritt fall. En något omysig känsla mem plötsligt satt msn ju där på kanten själv och dinglade med benen på 4,5 km höjd. Innan jag hann fatta vad som hände hade han slängt sig ut och de första tre sekunderna var värst för då infann sig känslan av totalt fritt fall och smått panik tillsammans med tanken ”vad i helvete håller jag på med”. Även om instruktören var bakom kändes det inte så just där och då. I några sekunder var det bara magen som vände sig och paniken som existerade. Men strax hade han fått kontroll och knackade mig på axeln så jag kunde fälla ut armarna och då började jag faktiskt njuta och ta in hela upplevelsen. En minut kändes som 10 sekunder och molnen kom närmare och närmare på ett fantastiskt sätt men marken kändes okänsligt långt bort ändå. Plötsligt rycktes jag uppåt och fallskärmen saktade ner farten så man kunde hänga behagligt och titta runt. Han snurrade runt oss några varv så jag fick se landskapet och sedan fick jag testa att styra, vilket såklart kändes fantastiskt häftigt och härligt. När jag frågade var vi skulle landa sa att han skulle försöka undvika floden med högst koncentration av krokodiler nedanför oss och pekade bort mot en stor gräsäng. Jag spanade efter krokodiler ett tag men nu kändes marken obehagligt nära och plötsligt landade vi lugnt och Peder kom springande mot mig. Han hade överlevt var min första tanke och han log med hela ansiktet men såg precis som jag ganska skakad ut. Vi var nog båda glada att vara tillbaks på fast mark. Personalen pekade på en buss och snart satt vi alla på väg tillbaka. En tjej mådde lite illa i bussen men folk var snabbt framme med en påse till henne och jag kände igen känslan men det var inte så farligt. Peder kände av det mer och vi höll oss koncentrerade och tysta på vägen tillbaka. Väl tillbaka fick vi varsitt USB minne med en film och bilder från alltsammans både före, efter och under hoppet vilket såklart var fantastiskt kul. Filmen har vi inte kunnat få ner på telefonen så det ska bli kul att se den igen i jul. Jul känns förövrigt galet långt borta här även om affärerna har börjat julpynta. Det känns tyvärr lite ”fel” med palmer och sommarvärme. Hur som – nu är vi glada och sjukt stolta över att det är gjort och det var en galen, extrem, fantastiskt och adrenalin-kick som förgyllde dagen. Vi firade med en supergod indisk middag innan bussen gick på kvällen och här ska vi spendera natten innan vi är framme i kustorten Agnes Water. 

När vi kom fram med bussen till Airlie beach vid 19-tiden var det 15 min att gå till vårt hostel (Nomads) som ligger perfekt placerat på huvudgatan intill havet. Vi sov som stockar efter en god lax-middag på huvudgatan där vi fick vänta på ett bortglömt (men senare gratis) och mycket efterlängtat vitlöksbröd. En intressant efterrätt.. 
Dagen efter (11 nov) promenerade vi bort till marinan och mötte upp besättningen på 2 personer samt 15 andra personer. Vädret var sådär när vi kom dit men ju längre ut på havet vi kom desto mer tittade solen fram. Det var aldrig kallt dock även om vågorna var ganska rejäla ibland. Efter ett tag kom vi fram till en lugn vik intill en obebodd stor ö där vi hade bokat ett dyk. Alla andra utom en person snorklade istället och tyvärr var sikten inte den bästa efter tidigare dagar av regn och vind. Även om vi hade 1mm heltäckande sk ”stinger suits” var i alla fall jag konstant nervös över att simma in i en kubmanet eller något annat typiskt livsfarligt. Speciellt med så dålig sikt.. Peder såg en cool korallräka dock och vi simmade nästan rakt in i en stor och sinnesslö sk. ”batfish”. Ett helt ok dyk men såklart inte i närheten av barriärrevet utanför Cairns. Dessutom friflödade min regulator delvis till och från under vattnet vilket kändes lite obehagligt men snart var vi tillbaka på båten för lite fika som de andra snorklarna typiskt nog hade ätit upp. Middagen bestående av bland annat grillad lycklig var dock sjukt bra och vi sov som stockar i vår egen lilla dubbelbädds-hytt. Efter en tidig frukost på min 30-årsdag åkte vi vidare mot airlie beach stora turistmagnet – whitehaven beach. Hela ön som heter Whitsundays island är obebodd och full av tät vegetation. Utsiktsplatsen över den vidsträckta sandstranden och lågvattnet var galet vacker. Tydligen var det där de spelade in delar av Pirates of the Caribbean. Vi fick promenera runt fritt nere på stranden i några timmar och det behövdes. Vi såg stingrockorna i det grunda vattnet och igen var vi oroliga för maneterna så det blev inget bad men det behövdes inte. Att gå runt med vatten om fötterna i solen räckte gott. Riktigt konstig känsla att fira födelsedag i november på ett sådant ställe. Senare på dagen flyttade vi oss och de andra fick snorkla en andra gång medan jag passade på att duscha och tvätta lite. Av någon anledning var jag inte sugen på att snorkla och utav det Peder och de andra berättade ångrar jag det inte. Tyvärr ganska dålig sikt igen, man blir ju helt klart bortskämd efter de utmärkta förhållandena på barriärrevet. Till middag var det grill med både lax och kött och mycket annat. Fantastiskt bra och genomtänkt mat för att vara på en båt och endast 2 besättningsmän. Efter middagen berättade kaptenen var vi va och en hel del historia och fakta kring öarna runtomkring oss och sedan överraskade de mig och ett annat ”födelsedagsbarn” på båten med kaktårta och ljus. Dessutom fick jag den finaste lilla silversköldpaddan (från Bali) av Peder. Något jag hade spanat in själv tidigare. En lugn och naturskön födelsedag med gott sällskap och precis lagom varmt för min smak. Sista dagen var det upp tidigt igen och vi var tillbaks i hamnen vid 10. Resten av dagen checkade vi in igen, åt en enkel lunch och tog det lugnt innan vi åt avslutningsmiddag med några av de andra i gruppen från båten.

En av avstickarna på östkusten var en 2 dagars tur ut till Magnetic Island ifrån kuststaden Townsville. Vår buss från Cairns stannade lägligt utanför färjeterminalen och resan över tog knappa 20 min. Ön har 2000 permanent boende och större delen av ön är en skyddad eller delvis skyddad nationalpark. Vi tog buss till vårt hostel (Base) som var fantastiskt placerat precis på stranden i utkanten av Nelly Bay. Vi misstänker att den otroligt välplacerade lilla stugan med dubbelsäng, oslagbar havsutsikt med egen dusch och toa är en hälsning från en våra nyfunna vänner på Bali. En av tjejerna som surfade med oss i några dagar arbetade för Nomads (hostelkedja) och eftersom jag fyller år snart sa hon att hon skulle fixa något. Vi misstänker iaf att rumsplaceringen har något med det att göra. Städningen hade en del kvar att önska, just på Australien blir man t.ex. lite orolig när stället är fyllt av spindelväv. Vi såg ingen spindel men senare däremot en handsstor kackerlacka. Första dagen planerade vi mest morgondagen och njöt av solnedgången. Andra dagen hyrde vi en jeep och åkte runt överallt där vi kunde. Vi besökte flera tomma stränder (troligtvis pga av det mulna vädret) men vi hann även med ett dopp i det 27 gradiga vattnet. Givetvis var det kubmanetssäsong så vi höll oss i en inhängnad, väl bevakade av den smått uttråkade livräddaren intill. På eftermiddagen skulle vi besöka koala village (egentligen ett hostel där de även räddar, utbildar och tar hand om koalor mm). Regnet började plötsligt ösa ner så de ställde in turen till koalorna till dagen efter. Vi var ganska nöjda ändå för vi tog en promenad längs med en av de utmarkerade promenadstigar som finns på ön och fick se 2 vilda koalor längs med den istället. Regnet slutade lägligt nog helt och såhär i efterhand är vi väldigt tacksamma över det mulna vädret eftersom promenaden upp till toppen (ön är bergig) skulle blivit ganska outhärdlig i sol och stekande hetta. Längst upp fanns olika typer av rester från 2:a världskriget vilket också var intressant, en fantastiskt bra utsikt hade dem i alla fall. 

Den gamla Jeepen tog oss på trasiga vägar där andra bilar inte fick åka så vi hann även med en tur genom mangroveskogen bort till ytterligare en lång strand men så värst mycket solnedgång blev det inte. Middagen tog vi på hostelet (det finns inte mycket restauranger på ön) och tydligen var det festkväll för hostelet var överfullt med folk. Jag och Peder kände oss gamla men tittade och pratade med folk en stund innan vi pensionärslikt gick och la oss tidigt. Dagen efter gick färjan till Townsville vid lunchtid men innan det hann vi med koala village som även inkluderade sötvattenssköldpaddor, ödlor, krokodiler och en papegoja. Vi fick klappa och bekanta oss med alla djur utom krokodilerna (inte helt oväntat lyckligtvis) men höjdpunkten var såklart när vi fick hålla i en snäll koala. Hon var väldigt van och förtjust i människor och betydligt fluffigare än vi kunnat tro och vi gjorde vårt bästa för att efterlikna ett stabilt träd. När man senare fick hålla i en stor orm fick vi veta att det var större risk att koalan bet oss än ormen. Peder bekantade sig dock med den men jag höll mig tacksamt på behörigt avstånd, någon måtta får det vara.. nu sitter vi på bussen till Airle beach och jag försöker ta in alla intryck. Just det, vi fick mata vilda rock wallabies på Magnetic Island första kvällen också, de var supersöta, nästan som små kängrur. 

Nu ligger vi några dagar efter på grund av bristfälligt wifi men sista dagen i Cairns åkte vi upp till bergen för så kallad Canyoning igen. Det innebär ungefär klättring, rapellering, hopp, rumpkana och zipline i berg och vattenfall.  Det var riktigt häftigt på Bali så det kändes spännande att testa samma sak i Australien. Skillnaden var inledningsvis att vi fick gå 2 km i värmen i galet brant stigning upp i bergen MED våtdräkt och utrustning. Dessutom fanns det säkerhetsstaket intill vattenfallen, varningsskyltar för allmänheten och generellt betydligt mer fokus på säkerhet och då kände vi oss faktiskt väldigt säkra och noggrant omhändertagna redan på Bali. Tillsammans med våra 2 guider och en fotograf det även 3 kinesiska unga tjejer, som inte kunde simma.. För att ha anmält sig till en aktivitet där det ingår hopp i vattenfall och en del simning i strömt vatten så var vi ändå imponerade att de tog sig igenom. Dock fick jag o Peder bogsera dem genom vissa vattenpartier och de ville inte hoppa 10 meter nerför en klippa intill ett vattenfall, vilket är helt förståeligt. Såklart gjorde jag och Peder det 2 gånger när ändå tillfället nu gavs. Vi hade en rolig och bra dag med fantastiska vyer i regnskogen och dessutom kunde vi krypa in i en liten grotta bakom ett av vattenfallen. Däremot hade det gärna fått vara längre, precis som på Bali. Dessutom var lunchen i form av torra kycklingwraps på parkeringsplatsen inte i närheten av den indonesiska lunchen vi fick på Bali. Vi var hemma på hostelet kring lunch och kroppen och huvudet var fortfarande helt utmattade efter värmen och dykningen tidigare dagar så vi la oss faktiskt och sov i någon timme. Dessutom är det sjukt varmt mitt på dagen, även om man böjar vänja sig nu. Trots allt har det varit konstant plus 25 sedan den 9 oktober. 

Vi tog hostelets shuttle bus in till centrala Cairns (egentligen en promenad på typ 15-20 min max) och började promenera längs med den mysiga esplanaden längs med havet. När vi kom till den stora gratispoolen precis intill vattnet så stannade vi i några timmar och degade. Tydligen vill man inte bada i havet just i Cairns. Det blir så dålig stämning om man träffar på krokodiler och kubmaneter så att säga. Vi gillar Cairns även om jag känner mig lite gammal på hostel. Folk sitter och pratar om vilken öl de druckit och när de slutar eller slutar skolan. Både jag o Peder skulle nästan kunna tänka oss att bo här ett litet tag. Välorganiserad stad, rent och snyggt och inte för stor och inte för liten, perfekt intill havet, barriärrevet och fantastiskt utbud av restauranger längs med strandpromenaden som har gratis träningspass på mornarna. Bra cykelvägar och oväntat lite trafik för att de har nästan onödigt många filer att köra i. Fladdermöss som flyger runt mitt i stan i skymningen och sjukt fina o stora mangroveträd i stan och den coolaste gratislekplatsen för barn som jag sett och gratis permanent utställda och stora gasolgrillar längs med stranden och hur mkt lediga jobb som helst. Vad gör vi i regniga Göteborg lixom?!Till middag åt vi indonesisk streetfood, supergott. Vi saknade kanske Bali lite grann. Allt är dock lika dyrt som i Sverige om inte dyrare eftersom stan typ lever på turismen. Dykningen, segling, krokodilsafari, tropiska stränder, regnskogen och bergen erbjuder mer än vad vi någonsin hade hunnit med på en vecka här. Dagen efter påbörjade vi vår bussresa med Greyhound söderut längs med kusten. Återkommer… 

Nu var det ett tag sen vi skrev och det beror till största del på att dykresan vi bokat var så galet fantastiskt intensiv. Vi kom till Cairns vid 8-tiden på morgonen och flyget från Bali tog bara 3h så det var positivt MEN det avgick mitt i natten så vi sov knappt alls och givetvis var det försenat men vi har fått behålla alla våra bagage på resan so far. 

När vi kom till vårt hostel (typiskt billigt men välkomnande ungdoms-hostel) lade vi oss därför och sov – så fort vi hade checkat in på dykcentret inför de kommande dagarnas båtresa. Dock tog vi oss tid att gå på en dyk-fokuserad kvällskurs i marinbiologi vilket var oväntat lärorikt och intressant. 5 av 5 apor helt klart. Tidigt dagen efter blev vi upplockade tillsammans med 29 andra dyksugna personer. Dykbåten var väldigt fin (och stor) och företaget Prodive var riktigt organiserade så några timmar senare gjorde vi dagens första dyk ute på revet. 

Nu är alla dyk ihopblandade i mitt huvud men intrycken som kvarstår är såklart hur fantastiskt bra sikt det var (20-30 m), vilka färger, former och otroligt stor artrikedom det ändå är och att vi kände oss trygga och väl omhändertagna hela tiden.

Dock förvånade det mig att jag o Peder var bland de mest erfarna då en stor del av gruppen gjorde sin Open Water och Advanced kurs under turen. De enda gångerna vi hade en dykguide var därför under de 2 nattdyken. Kändes konstigt och fantastiskt att få utforska revet på egen hand (med kompass såklart) och vi är nog mest imponerade över den 2 meter (nej jag överdriver inte) långa sköldpaddan som tittade fram ur sin grotta i revet under nattdyk nr 2. En riktig dinosaurie… 😳 När revhajarna simmade under båten och när vi fick krypa riktigt nära en nästan 2m lång sovande ”gitarrhaj” var också grymt förresten även om kameran inte lyckas så bra i bäcksvart mörker..Många fina undervattensminnen tar vi med oss och de bästa bilderna finns på instagram. Vi filmade lite varje dyk med vår Gopro, ska bli galet kul att se dem på storskärm sedan. Rödfiltret var ett riktigt bra köp för dessa tropiska och turkosfärgade vatten. Men vi har inte haft kameran så länge så vi får nog öva lite också…Jag o Peder sov (gott) i ett rum uppe på soldäck så vårt lilla fönster hade fin utsikt emot revet (när vi väl hann dit mellan dyk, mat och briefings). Efter kvällsdyken var vi så trötta så vågorna vaggade en snabbt till söms. Maten var bra och ordentlig, efter varje dyk ordnades något att äta och totalt gjorde vi 11 dyk. Förvånad över hur lite andra dykbåtar vi mötte. Vädret var fantastiskt hela tiden så kan faktiskt inte klaga på annat än att det blev väldigt intensivt och kanske lite mycket folk ibland. Nu är vi ganska mätta på dykning för tillfället och vilar inför kvällens middag med dykgänget, här i Cairns. Imorgon bitti drar vi på ”Canyoning” igen, vi får se om den kan toppa Canyoning-turen vi gjorde på Bali. Är tveksam men taggad! 

På morgonen den 30 okt tog vi en tidig taxi till hamnen strax över en timme bort. Färjan över till Gili var såklart proppfull och relativt skumpig trots det fina vädret och just den här båten saknade AC så det blev snart ganska äckligt outhärdligt varmt. Peder höll ut men jag var tvungen att sätta mig fram för att få lite frisk luft. 
Hotellet Pearl of Trawangan var helt klart det lyxigaste hittills och låg centralt, hade en fin pool och poolbar men det trevligaste måste jag säga var den privata stora utomhustoaletten med en riktgt mysigt och vackert placerad dusch under högt belägna färggranna blombuskar. Första dagen tog vi det bara lugnt, låg på stranden, tittade på koraller och njöt av poolen. Vi registrerade oss på dykcentret och åt buffé-middag på stranden eftersom ett hotell firade jubileum och erbjöd livemusik och eldshow. Maten var helt okej men tyvärr var vissa delar kalla och dessertbordet hade en del kvar att önska för två sötsaksälskare.  

Dagen efter gjorde Peder sin uppfräschningskurs för dykningen eftersom det var några år sedan sist. När han var klar gick vi till hotellet och åt god mat i poolbaren och sedan var det äntligen dags för resans första dyk! Vi åkte ut med en typiskt asiatisk båt (dvs en långsmal träbåt med två smala cylindriska pontoner på vardera sida). Lite ovant med så många dykare och alla grejer på en sådan båt men det var trevligt att få kullerbytta baklänges ner i det kristallblå vattnet. Den dagen var det endast ett sk. Fundive så vår kommande instruktör visade oss både sovande revhajar, sköldpaddor, drakfiskar och massa andra vackra fiskar såklart. 

Det blev ett förhållandevis kort dyk på strax över 30 min eftersom Peder tydligen äter luft med sin långa kropp och stora lungor så i för nästa dyk bestämde vi oss för att boka syreberikad luft. Ett fantastiskt första dyk och på kvällen hann vi dessutom med att hyra cyklar, stanna vid en strandbar och titta på en grym solnedgång över havet och cykla vidare runt ön.

 Den här ön saknar nämligen bilar och de vanligaste sättet att transportera sig är via cykel, häst och vagn och ev en och annan moped så det är betydligt lugnare och trevligare än Bali just på så sätt. Den lugna cykelturen runt ön var mysig och riktigt vinglig på sina ställen pga all sand och den tog ca 1 timme. Rekommenderas. Vid något tillfälle höll jag på att cykla på en lösgående tupp och en och annan bångstyrig turist men annars gick det bra. Middagen åt vi faktiskt på hotellets fantastiska ”bambudesignade” restaurang vid stranden och den grillade laxen vi båda valde var perfekt men utan aiolin hade det varit torrt (de är inte så mkt för såser här). 

Näst sista dagen på Gili bokade vi den praktiska delen av vrakdykningskursen som Peder gav mig i tidig 30-årspresent (Yay!). Morgondyket gjorde vi på en sänkt bogserbåt på 30 meters djup. Det var en hel del strömmar i början så vi fick simma lite för att komma dit o ingen av de andra dykparen hittade fram till själva vraket utom vi (tack vare vår instruktör såklart), så det kändes riktigt lyckosamt och att dessutom få spana in det själva utan en hel grupp! Väl där tog vi ut vrakets position, kursen in emot land och fick även rita av vraket med djupangivelser. Riktigt kul och en hel del stora roliga fiskar och färggranna fiskstim som vi med anledning av kursmomenten inte kunde fota. Eftersom det var så pass strömt och djupt fick vi strax gå upp men vi var riktigt nöjda med dyket och hade bara en kort paus på land innan det var dags för nästa lite grundare vrakdyk.. 

Det bestod av ett konstgjort vrak i form av en föredetta sjunkande 20m lång pir på ca 18m djup. Fiskvariationerna och korallerna var betydligt fler på detta vrak och vi kunde vara nere längre. Dessutom fick vi öva på att lägga ut en vraklina och ta av och på oss viktbälten och västar nere vid botten. Avslutningsvis fick vi skjuta upp varsin boj för uppstigningen och under eftermiddagen skrev vi vårt teoriprov vilket givetvis gick bra och nu är vi certifierade! 😎👏 vi kunde dock inte riktigt få nog, så vi bokade ett nattdyk där vi ska dyka vid sk ”bio rocks” dvs en plats där öns dykcenter gemensamt hjälper döende koraller att börja leva igen med hjälp av elektricitet. Nu blev det för långt igen… hursom, vi gillar den här ön. Fem av fem apor. Inte för stillsam för vår smak men ändå paradisisk och lugn om man vill ha det och det märks att det är lågsäsong 👍 mer bilder på instagram..