Efter båtresan hade vi en heldag i Airlie beach innan bussen går vidare söderut nu kl 21. Först var vi taggade på en krokodilsafari men sedan hängde det såklart massa flyers för skydiving överallt och plötsligt hade vi bokat ett tandem-hopp på 15 000 ft eller kanske snarare 4,5 kilometers höjd. Peder var inte lika förtjust som jag men vi bestämde båda att det var något vi ville ha gjort. En bucketlist helt enkelt. Vi åt en stadig och utomordentlig frukost på cafet med den snabba internetuppkopplingen och sedan degade vi lite vid poolen vid havet innan det var dags att checka in och testa utrustning inför hoppet. När vi satt i bussen på väg till flygplatsen började nervositeten på riktigt. Hur kommer man ens på idén att hoppa ut ifrån ett fullt fungerade flygplan ovanför molnen..

När vi kom fram till den lilla flygplatsen efter bara några minuter träffade vi våra respektive instruktörer och snart satt vi tajt sammankopplade i det pyttelilla och tillsynes överbelastade flygplanet. Det gick knappt att prata i det så jag o Peder han inte säga så mycket till varandra. Det fanns dock lite tid att titta på den vackra utsikten eftersom vi ändå skulle en bra bit upp men ärligt talat hade jag lite svårt att fokusera. Dessutom tryckte instruktören upp gopo-kameran i ansiktet ibland och frågade hur jag kände mig. Plötsligt lyste det en grön lampa och dörren flög upp och första hopparen var snart iväg. Peder var före mig så själv fick jag titta på när 6 personer slängde sig ut i fritt fall. En något omysig känsla mem plötsligt satt msn ju där på kanten själv och dinglade med benen på 4,5 km höjd. Innan jag hann fatta vad som hände hade han slängt sig ut och de första tre sekunderna var värst för då infann sig känslan av totalt fritt fall och smått panik tillsammans med tanken ”vad i helvete håller jag på med”. Även om instruktören var bakom kändes det inte så just där och då. I några sekunder var det bara magen som vände sig och paniken som existerade. Men strax hade han fått kontroll och knackade mig på axeln så jag kunde fälla ut armarna och då började jag faktiskt njuta och ta in hela upplevelsen. En minut kändes som 10 sekunder och molnen kom närmare och närmare på ett fantastiskt sätt men marken kändes okänsligt långt bort ändå. Plötsligt rycktes jag uppåt och fallskärmen saktade ner farten så man kunde hänga behagligt och titta runt. Han snurrade runt oss några varv så jag fick se landskapet och sedan fick jag testa att styra, vilket såklart kändes fantastiskt häftigt och härligt. När jag frågade var vi skulle landa sa att han skulle försöka undvika floden med högst koncentration av krokodiler nedanför oss och pekade bort mot en stor gräsäng. Jag spanade efter krokodiler ett tag men nu kändes marken obehagligt nära och plötsligt landade vi lugnt och Peder kom springande mot mig. Han hade överlevt var min första tanke och han log med hela ansiktet men såg precis som jag ganska skakad ut. Vi var nog båda glada att vara tillbaks på fast mark. Personalen pekade på en buss och snart satt vi alla på väg tillbaka. En tjej mådde lite illa i bussen men folk var snabbt framme med en påse till henne och jag kände igen känslan men det var inte så farligt. Peder kände av det mer och vi höll oss koncentrerade och tysta på vägen tillbaka. Väl tillbaka fick vi varsitt USB minne med en film och bilder från alltsammans både före, efter och under hoppet vilket såklart var fantastiskt kul. Filmen har vi inte kunnat få ner på telefonen så det ska bli kul att se den igen i jul. Jul känns förövrigt galet långt borta här även om affärerna har börjat julpynta. Det känns tyvärr lite ”fel” med palmer och sommarvärme. Hur som – nu är vi glada och sjukt stolta över att det är gjort och det var en galen, extrem, fantastiskt och adrenalin-kick som förgyllde dagen. Vi firade med en supergod indisk middag innan bussen gick på kvällen och här ska vi spendera natten innan vi är framme i kustorten Agnes Water.