Det blir ett kort och ”högtflygande” inlägg idag eftersom vi sitter vid gaten i Chile och väntar på flyget till Peru. Vi hade nämligen några timmar att slå ihjäl sista dagen i Auckland och eftersom det finns ett högt torn – det sk. Sky Tower (220m högt) mitt i staden bestämde vi för oss att gå dit. Men så hade vi ju sett att man kunde ”promenera” utanför det på 194m höjd, på en smal (1,2m landgång) runt tornet, utan säkerhetsräcken. En utmaning värd att testas, samtidigt som man får smaka på utsikten på nära håll tänkte vi och bokade in oss på en ”promenad”. Vi mötes upp av en härlig guide som satte på oss och en annan deltagare varsina orangea (ja fängelse-liknande) overaller och säkerhetsutrustning. Sedan tog vi hissen upp 53 våningar och strax stod vi utomhus i en ljum vind på en smal landgång med inget annat än lodrätt hängande linor i dräkten som balans, nästan 200m över marken. Alla skyskrapor och hus såg pyttiga ut och utsikten var helt klart vidsträckt och människorna som mikroskopiska myror. Vi var inte överdrivet kaxiga i början ska erkännas och på vägen runt tornet fick vi göra diverse övningar. Det var kul!Som att hänga utanför både framlänges och baklänges och vinka ner till folk på gatan ståendes med halva fötterna utanför kanten. Givetvis blev det en hel del poserande framför kameran men vår guide berättande även en hel del av vad vi såg, vilket var en bra detalj i sammanhanget. När vi kom tillbaka in var vi ändå ganska glada att ha ”fast mark” igen. Sedan köpte vi bilder och filmen av hela upplevelsen innan vi åkte upp till 51:a våningen och inomhus åt vår medhavda lunch och pustade ut lite i lugn och ro. Sedan åkte vi upp till 60:e våningen och tittade, riktigt fint såklart, innan det var dags att ta sig till flygbussen. Givetvis var det rusningstrafik och vi kom betydligt senare till flygplatsen än planerat vilket naturligtvis stressade upp mig en hel del men Peder var lugn som en filbunke. Vi hann ta en hamburgare och efter 2 filmer, dålig sömn och en halvdan frukost avvaktar vi nu på flyget till Peru. Riktigt laddade men väldigt trötta. Det blev en bra sista dag i Nya Zeeland och Sky Walken var verkligen värd pengarna, vilket vi faktiskt inte trodde först. Kan absolut rekommenderas om man inte är höjdrädd dåra. Det är lätt att va kaxig innan, helt klart. Nu får vi se när vi hinner skriva nästa gång! 

Innan det var dags att åka norrut upp till Auckland igen spenderade vi en lugn dag på Snowy Waters Lodge. Det var vi och 2 andra gäster på hela stället så vi fick skjuts till närmaste affär för att köpa lunch. Sedan hade jag köket för mig själv och kunde i lugn och ro laga köttfärssås och spagetti till lunch och middag. Sedan satte vi på de tre Hobbit-filmerna i en rad så det blev en riktigt chill filmdag innan vi somnade och dagen efter åkte buss nästan hela dagen norrut. Riktigt seg bussresa så skönt att vara framme sedan.
När vi kom till Auckland bestämde vi oss för att åka ut till någon av öarna utanför stan dagen efter och göra en heldag av vår sista dag på Nya Zeeland. Valet föll till sist på zipline, beach, dinner and winetour på Waiheke Island. Ön har ca 8000 invånare, över 50 vingårdar och 29 stränder och ett väldigt jämnt klimat som tydligen lämpar sig för vin. Vädret blev bättre ju längre ut med båten vi kom och när vi kom fram sken sommarsolen och vi mini-bussades direkt till öns högsta punkt där vi fick åka 3st 200m ziplines över vingårdar, trädtoppar och fantastisk skog. Den sista var bäst för den gick fortast och var längst. Adrenalin-mässigt var det ingenting i jämförelse med vad vi tidigare gjort men en mysig och rolig grej som avslutades med en promenad tillbaka genom riktigt tät djungel. Våra engagerade 2 zipline-guider visade oss öns äldsta, 600 år gamla träd, berättade om naturen, lite udda djur och inom 30 min var vi tillbaka uppe på toppen igen. En mysig promenad med vacker och orörd miljö, nästan helt undanskymd från solen. Bland annat fanns en hög med sten där man kunde lämna en sten för ett problem man hade. Jag vet inte varför men just där och då kändes det som det inte fanns så mycket problem i huvudet, det är riktig semester det. Efter zipline-turen blev vi lämnade i de centralare delarna av ön där vi eftersökte ett omtalat pizza-ställe. Först gick vi såklart fel men sedan följde vi stranden och tillslut hittade vi en ombyggd van som sålde stenugnsbakad pizza direkt på stranden. Mycket god men dyr pizzalunch i solen betraktades av strandens alla hungriga fiskmåsar. Sedan promenerade vi tillbaka till hamnen, tog en glass på vägen och väl vid hamnen blev vi upplockade av en annan minibuss. Vi och 8 andra personer visades runt på ön av en äldre herre som engagerat och framgångsrikt sålde in ön som sitt eget lilla paradis. De billigaste husen går tydligen för ca 6 miljoner svenska kronor. Vi stannade strax på en stor vingård för att testa ett rött och ett vitt vin (fråga mig inte vilka, jag skrev inte ner dem utan försökte lyssna) medan en guide visade oss vinodlingen och de omtalade olivträden. Sedan åkte vi vidare till nästa vingård uppe på en kulle med underbar utsikt där vi serverades 4 olika sorter innan det var dags för middagen. Förrätten bestod av en grym ostbricka och sedan åt Peder lamm och jag åt en köttbit. Förvånansvärt mycket mat och vin för pengarna, vi trodde inte det skulle vara varken så mycket eller så gott så det var en riktigt lyckad dag kom vi båda fram till när vi vandrade upp mot vårt hostel på vägen hem. En riktigt rolig och engagerad guide och ett trevligt gäng dessutom. Efter middagen bjöd några av de andra över oss till sitt bord för att dela den groteskt stora efterrätten. Det tackade man ju inte nej till direkt även om vi båda redan var proppmätta och nöjda. Kan absolut rekommendera en tur till den här ön, riktigt vacker och mysig utan att för den sakens skull bli för turistig. Men säkerligen blir det mer folk när det är sommar på riktigt här. Nu ska vi sova för imorgon eftermiddag drar vi till flygplatsen för resan till Peru. Ska bli så galet spännande! Har verkligen sett fram emot den här delen av resan. Dessutom börjar både jag och Peder sakna min hund lite väl mycket. Vi pratar om henne ofta nu så jag vet någon som kommer bli sönderkramad på Arlanda. 

Vi lämnade gården i ute i ingenstans jobbigt tidigt på morgonen för avfärd till UNESCOs världsarvslistade Tongariro National Park. Där finns bland annat en av NZ mest kända vandringar – Tongariro alpine crossing på 20 km upp bland vulkaner, berg, orörd natur, bergssjöar och kratrar. Vi blev skjutsade ut till området av ett företag som tog förvånansvärt mycket pengar för att ”checka” in oss, hyra ut valfria vandringsgrejer (för ytterligare avgift) för att sedan lämna och hämta folk med en buss ute vid start och mål. Vi hade alltså ingen guide men det behövs heller inte på sommaren. Man får hoppas att en del av pengarna verkligen går tillbaka till nationalparken. För den var och är riktigt fantastisk! Ett riktigt måste på NZ helt klart.
Vi började i låg terräng omgiven av morgondimma, sedan kom vi upp i en dalliknande gång med ett porlande vattenfall och magnifik utsikt upp mot den mäktiga vulkanen, även kallad Mt Doom (känd plats från Sagan om ringen filmerna). Sedan började trapporna o h vandringen uppåt, det höll på ett tag och vi blev både svettiga och lite sega men det var det värt. (Observera den Gollum-liknande figuren som kravlar vid foten av Mt Doom…)Vi kom sedan in i en enorm krater för att efter ett tag vandra/kravla vidare uppåt över bergskammen. På vägen upp hade vi utsikt över platsen dör man spelade in ”Mordor” (typ vulkanisk ödemark så långt det gick att se). Där fånade vi oss med en del bilder innan det var dags för sluttampen upp till toppen. Där hade vi fantastisk utsikt ner i en annan krater och vi kunde känna varm ånga därifrån och dimman låg ibland riktigt tät. Sedan halkade vi nästan brant neråt i sanden emot de kända Emerald Lakes, turkosblå små ”sjöar”. Där stannade vi och åt medhavda amerikanska pannkakor med nutella och jordgubbar, riktigt grymt. Sedan vandrade vi vidare med fantastiska utsikter åt alla håll innan det var dags att börja vandra neråt (vilket var en stor och lång del av vandringen). Ingen av bilderna gör platsen rättvisa, måste nästan upplevas. Vägen ner gick längs med slingrande bergsstig med tät vegetation och tjock dimma så ibland var det svårt att se annat än vägen framför sig. Tillslut kom vi ner i tät och orörd djungel med porlande små forsar och imponerande jätteträd, vilda palmer, spretiga granar och mossbeklädda trädstammar. Riktigt vackert. Efter ungefär 5h promenad ink lunchstopp och fotosessioner (vilket tydligen är förhållandevis snabbt) var vi framme vid parkeringen där den första tidiga bussen skulle plocka upp oss som gick lite snabbare. Nästan alla av oss hann till den bussen om den hade dykt upp… tillslut fick vi veta att det inte skulle komma någon buss förän senare (den sagda ”sena” pick-up bussen). Det var inte så trevligt att få vänta vid en parkering men för mig gick tiden fort eftersom jag la mig ner på marken och somnade, Peder pladdrade på med våra busskamrater mem när bussen kom var det flera av oss som var lite irriterade. Hur som tog den oss till vårt hostel/lodge ca 50 min bort. När vi satt i bussen kom regnet så vi skrattade gott åt vilken tur vi hade haft ändå. Vår hostel är det bara Straybussar som stannar på såhär års så när vi kom kunde vi köpa till en liten grillmiddag med efterrätt och på stället fanns även en varm utomhus pool man kunde chilla i. Väldigt skönt för musklerna. Senare var det givetvis filmkväll med Sagan om ringen passande nog men jag var så trött så efter mindre än halva gick jag och och Peder och la oss. Vi hade dessutom eget rum och detta ställe känns inte alls som ett hostel. Ett enklare hotell snarare så det gjorde inte alls något att alla andra åkte vidare söderut dagen efter. Vi väntade kvar på morgondagens buss norrut upp till Aukland igen. Givetvis var det tråkigt att inte hänga med våra nya bekantskaper och se hela den fantastiska södra ön. Men det blir ett annat äventyr och det känns faktiskt bra att vi inte försöker klämma in det med eftersom vi upptäckt så många saker vi vill se där vid ett annat tillfälle. Alldeles lagom tid att se norra ön ändå. Innan de andra åkte planterade vi träd där det tidigare vuxit skog i byn, det var faktiskt trevligt som en sista aktivitet med gänget. Så nu har man planterat ett träd (vid namn ”Treebeard” såklart) i Nya Zeeland, allt innan frukost dessutom. Byn är liten och lever mest upp på vintern på grund av närheten till berg/skidåkning så just nu är det bara jag o Peder kvar här, väldigt lugnt och skönt som omväxling. Har varit ett par intensiva dagar med mycket folk så vi ser fram emot att chilla här idag. Kanske lägger oss i utomhuspoolen, kollar klart på sagan om ringen ikväll när vi lagat pasta och köttfärssås till oss själva. Imorgon fm åker vi norrut. Mer bilder finns på instagram. 

När bussen åkte från gården vid Lake Aniwhenua tog vi med oss resterna från gårdagens mumsiga festmåltid. Dels är det tradition att alltid ha rester kvar när man bjudit på middag. Men ägarna till gården vill även bidra till ortens fattiga invånare och därför delas maten ut till barnen i skolan som delar med sig till sina syskon och familj. Orten var betydligt mer välmående tidigare men massor av jobb försvann när skogsindustrin automatiserades/moderniserades. När vi kom fram till skolan möttes vi av både lärare och nästan 120st fem- till sjuåringar. Först gjorde de den traditionella haka-dansen för oss och sedan sjöng dem innan det var dags för (en uppenbart efterlängtad) lekstund med oss. Det tog inte många sekunder innan alla barnen kom springandes. En flicka tog min hand och berättade att vi skulle leka med dockor men det slutade med att hon flätade mitt hår en 5-7 gånger innan hon var nöjd. Sedan skulle vi visa min pojkvän resultatet för det hade hon minsann sett att jag hade en. Ute på lekplatsen hittade vi Peder som klättrade runt i en klätterställning med massa barn. Snart var det slut på det roliga och vi behövde åka vidare. Underbara, varmt välkomnande och kramglada barn lämnade vi efter oss. Maori är deras huvudspråk men de lär sig även engelska, japanska och kinesiska. Det var en modern och förvånansvärt fin/nybyggd skola men behovet av mat blev extra påtagligt när en lärare kom fram till mig och flickan jag lekte med och frågade henne om hon hade frukost- eller lunchpeng idag, vilket hon inte hade. En ovanlig förmiddag helt klart innan vi åkte vidare för ett snabbt lunchstopp i Taupo, ett snabbt stopp vid en mäktig fors/flod och sedan vidare långt ut i ingenstans vid UNESCO-märkta Tongariro nationalpark. Efter slingriga grusvägar bland berg, kullar och tät skog kom vi tillslut äntligen fram till ödsliga men otroligt mysiga blue duck station vilket är en privat gård med både hästar, grisar och givetvis massor av får. Fåren vandrar fritt nästan överallt ibland kullarna här, vissa blir till och med förvildade för de tar sig så långt bort. Gården drivs en familj, några arbetare och frivilliga och de satsar hårt på ekoturism. På kvällen hade vi ett så kallat glow stick party. (Lysstavar och annat till temat inhandlades på dollar store under lunchpausen i Taupo). På gården här finns nämligen ingen täckning och sällan wifi som funkar och bortsett från några få besökare är det bara Stray bussen som är här så det var en bra och trevlig avslutning på dagen. 
Dagen efter var det dags för våra utvalda aktiviter. Vi och 4 andra började dagen med 3h ridning. Vår guide tog oss ut i orörd natur men också upp på ett berg med fantastisk utsikt. Ingen av oss hade ridit förut så det var en riktigt mysig, vacker och ovanlig grej att göra. Vi kände oss såklart som riktiga cowboys. Min häst hette Joe och var lite långsam men alla hästar var lyckligtvis både lugna, snälla och medgörliga. Tyvärr reagerade jag starkt på hästarna i början men efter en halvtimme av nysningar och klåda i ögonen och 2 allergitabletter senare var det bättre. 

Det blev dock väldigt tajt att hinna äta lunch innan det var dags för nästa äventyr. Lyckligtvis hade vi gjort köttfärssås kvällen innan. Peder valde att jaga och jag valde en 11km kanottur på en fantastisk flod. Peder sköt en hare och en get och fick även lära sig att ta hand om djuren efteråt men också se en hel del av ägorna. Jag och en trevlig finländska samt 4 andra paddlade istället nerför en vacker flod med några små forsar i 2h innan vi blev upphämtade av ägarnas föräldrar med en liten motorbåt som körde i härliga 75 km/h tillbaka upp med floden. Riktigt kul, speciellt när han gjorde en avslutande 360 graders sväng så alla blev lite blöta. Sedan fick vi te, kaffe, öl och kaka uppe på deras söta gård med utsikt över floden. Nu ska vi bara äta middag och vila ordentligt för imorgon gör vi en heldagsvandringen Tongariro crossing med uppgång kl 5. Jag är redan helt slut.. men en perfekt dag i naturen och vildmarkens tecken kanske man kan säga. Vädret var perfekt för dagens aktiviteter för det är varmt och gott utan stekande sol. Nu skriver jag för mycket. Mer bilder finns snart på Instagram. 

På ett sätt var det synd att vi inte kunde stanna längre i Rotorua eftersom det finns så mycket att se och göra. Tanken är att Stray ska vara en sorts hop on hop off buss men eftersom det är så mycket folk som reser var/är det nästan omöjligt att stanna en dag extra på de första ställen för då finns det inte plats på bussen förän 2 veckor senare. Det märks att vi inte är de enda som varken har den tiden eller för den delen heller pengarna att täcka det. Dagen för avfärd bokade vi dock in oss på river rafting (forsränning) eftersom det var så pass kul i Uganda. Dock var detta level 3 och inte level 5 forsar. Däremot ingick ett 7m högt vattenfall vilket såklart lät lockande. Vattnet var såklart betydligt kallare än i Uganda men hela grejen höll på en timme så tydligen behövde vi inga våtdräkter.. både jag och Peder tyckte generellt forsränningen var sådär spännande efter den galna upplevelsen i Uganda, men det var fortfarande roligt och spännande att även ha gjort det genom ett riktigt klassiskt vattenfall. ”Tyvärr” välte inte vår båt någon gång (vi var säääääkert såååå pass bra).. Däremot fick jag som enda person hänga utanför båten i vattnet medan vi åkte ner för en fors, det var spännande! Vår båt/grupp namngavs givetvis av guiden till Vikings eftersom vi var 3 av 6 svenskar… hursom, en bra och kul förmiddag som dock blev lite fördröjd pga förvirrade medresenärer så bussen fick åka tillbaka o hämta upp folk vilket innebar att vi inte hann äta lunch innan Stray-bussen skulle åka vidare. Våra nötter och powerbars var helt klart räddare i nöden. Under vägen vidare till kvällens boende vid Lake Aniwhenua stannade vi längs vägen och tittade på termiska kokande lerpölar men också på Nya Zeelands äldsta grottmålningar/inristningar. Både där och längs med vägen berättade vår nya upplockade maori-guide om både skogen, naturen, historia och en del nutid medan vi passerade saker, bl.a. den (numera) mindre men till största delen maoribefolkade orten Marupara. Vårt boende låg mitt ute i ingenstans (inget wifi) med fantastisk utsikt intill sjön Aniwhenua. Vi delade rum med två jämngamla trevliga tjejer från Österrike. Endast vår buss bodde där och stället drevs av en familj som även gjorde en traditionell maorisk festmåltid tillagad flera timmar under en grushög i marken. Riktigt ballt. När vi kom dit fick vi leka en del lekar innan Peder och många andra testade den traditionella Hakan (osäker stavning). Sedan umgicks vi bara med alla andra innan det var dags för den fantastiska middagen bestående av olika sorters kött och den lokalt viktiga ålen, det klassiskt friterade brödet samt potatis, grönsaker, sallad osv. Supergott och supermycket mat. Efter efterrätten underhölls vi av unga Maori-artister som sjöng, dansade och visade oss några grundläggande rörelser. Riktigt grymma musiker som bara sprudlade av energi och kulturell stolthet. Efteråt hade Peder anmält sig till nattlig ål-fiske men det nappade tyvärr inte för honom. Jag vilade och satt med massa andra kring en stor lägereld där alla fick berätta var varje person kom ifrån, vad vi var tacksamma för just nu/i livet och sedan fick vi ställa frågor till vår maori-guide och artisterna vilket var oväntat mysigt, lärorikt och stämningsfullt. Helt galet och fantastiskt många nationaliteter (även Danmark och Finland) så jag orkar inte ens räkna upp dem alla, men just då på bussen var vi de enda svenskarna. Vår engelska har ju helt klart utvecklats en del på resan, ibland blir man nästan imponerad av sig själv. Speciellt när amerikanerna och engelsmännen tycker man talar flytande, men å andra sidan är deras språkkunskaper sällan så breda i sig. Hursom – vi både tyckte den kulturella delen av dagen var häftigast men också intensiv, social och lite klyschigt kanske men fylld av skratt och nya vänner. Vädret var förresten awesome hela dagen och givetvis blev jag lite bränd på näsan. 

Idag var det fullspäckat på schemat. Vi åkte tidigt från vårt djungel-hostel och några timmar senare stannade vi bland de gröna kullarna för Black Water rafting vilket i det här fallet innebär att vi tillsammans med 2 guider och 6 andra från vår nuvarande bussgrupp klättrade ner i en av de många grottorna för att krypa, klättra, simma och åla sig igenom trånga gångar och stora grottöppningar fyllda med lysmaskar. Utöver det fick vi ligga på rygg och mage i stora simringar för att dels kunna njuta av ”stjärnhimlen” som lysmaskarna skapar när vi släckte lamporna. Men också för att slippa slå i huvudet när vi gled fram på vattnet i trånga gångar. (Vi fick inte ha vår Gopro-kamera eller någon annan kamera med oss tyvärr). Vissa delar av grottan bottnade vi inte i och vissa delar fick vi vada/kravla fram i ibland droppande stalagmiter och stalaktiter och fantastiska sand- och kalkstensformationer. Vid ett tillfälle behövde vi flyta o titta (stilla) upp i taket för att klämma oss förbi ett trångt utrymme, lite oväntat och helt klart inget för den klaustrofobiska. Vattnet var cirka 11 grader men vi hade våtdräkt så det var ok men på sluter var jag galet kall, speciellt eftersom vattnet ständigt rinner in i stövlarna där man bara hade tunna vanliga (numera lersunkiga) strumpor på sig. Lysmaskarna var dock oväntat vackra att titta på och lite roligare blev det ju när guiden berättar att det egentligen är maskarnas (eller snarare larvernas) avföring som lyser. Vi klarade oss oväntat nog från alla former av skador men jag blev lite orolig när det första som händer mig när jag klättrat ner och står där i totalmörker givetvis är att jag tappar en lins. Lyckligtvis tappade jag den inte utan fick mirakulöst på den igen till guidernas (och min egen) förvåning. Hela upplevelsen tog ca 3h och efteråt var vi både hungriga o trötta så när vi satt på bussen igen åt vi våra medhavda plättar med nutella – ett utmärkt val. 
Någon timme senare var det äntligen dags för Hobbiton (inspelningsplats för Lord of the rings filmerna för mina ”sämre upplysta släktingar/vänner” – obs ett skämt). Vår guide visade oss runt bland 44 fantastiska och återskapade hobbithål bland de supergröna och frodiga kullarna med blommor, buskar, små inspelningsdetaljer och stora välmående träd. Och ja – jag fick se det fantastiskt maffiga ”festträdet”. Solen sken (skitvarmt) och det var en perfekt dag för Hobbiton, med många roliga detaljer och minnen från filmerna. Många foton blev det (se instagram) och man (läs jag) blev riktigt glad och nostalgisk av hela upplevelsen, även om det såklart var turistigt. Lite nörd-stolt blir man ju också när guiden frågar vilka som är riktiga fans och som därmed läst Silmarillion och det bara är jag som energiskt räcker upp handen och påpekar att jag läst den 2 gånger på 2 språk. Hur som två fantastiskt bra aktiviteter som jag gärna gjort igen. 

Efter Hobbiton fick vi skjuts till Rotorua där vi ska spendera natten. Innan middagen och utgång med de andra hann jag och Peder med en snabb kvällspromenad till närliggande Kuirau park där det finns en hel del termiskt aktivitet vilket skapat små kokande och rykande pölar. Intressant men riktigt illaluktande. Nu ska vi ut och äta (förhoppningsvis inte lika illaluktande). På återseende imorgon. 

Sista kvällen i Hahei åkte bussen över till hot Water beach och vi bokstavligen grävde i sanden. Tanken är att skapa sig en egen spapool i varmvattnet som kommer ifrån den vulkaniska aktiviteten under, men det blir mer grunda, varma pölar. Låter kanske inte så lockande men en riktigt kul grej.Mysigt är det i alla fall för vattnet är supervarmt (ibland brännande) och det är smidigt att kunna gå till havet intill och svalka sig. Det var väldigt mycket folk men ändå inte alls svårt att få plats och Peder var väldigt nöjd och glad med en av gruppens 2 spadar i handen.. vid ett tillfälle grävde han en hjärtformad pool och hela eftermiddagen var både oväntat mysig och annorlunda men också väldigt social. Hemma på hostelet kokade vi pasta och testade det fruktansvärt ofräscha konceptet Lax på konservburk. Ej att rekommendera – hade till och med kvar små ben (?)… På kvällen gick allihopa till byns enda restaurang och bar och testade den lokala drycken cider med smak av äppelpaj (ja – ungefär som Varm och kall). Peder gillade det men jag tyckte nog det var sådär. Trevlig kväll ändå och när vi gick hem kunde vi titta på den fantastiska stjärnhimlen. 
Dagen efter åkte bussen vidare, gjorde några småstopp innan vi stannade för att titta på det 55m höga vattenfallet Bridal Veil Falls ute i djungeln. Vackert såklart, men också skönt att sträcka på benen. När vi kom fram till ”surfstaden” Raglan visade det sig att hostelet låg ensamt uppe i djungeln så för att ha något att göra i det fina vädret samlade vi ihop ett gäng och fick skjuts ner till den långa, välkända surfstranden. Eftersom det är försommar här var det varmt och skönt men inte särskilt varmt i vattnet. Vinden fläktade bra dock och vi tog det bara lugnt innan det var gemensam inköpt fish and chips-middag på vårt typiska djungel-hostel. En lugn och härlig dag. Imorgon ska vi åka vidare och se lysmaskar i en grotta OCH besöka det högst prioriterade stoppet (och inspelningsplatsen) Hobbiton. Sist på kvällen hann vi med en bit av solnedgången, bara en kort promenad från vårt hostel. 

Vår första destination var Aukland och där stannade vi bara en natt på Nomads hostel mitt i de absolut centrala delarna av staden. En tvärgata ifrån huvudgatan där de svindyra märkesbutikerna låg på rad. Vi gick några varv runt i kvarteren omkring och åt en halvtaskig indisk middag innan vi gick och la oss. Lite svårt att sovs dock eftersom det fortfarande var ganska tidig kväll i Australien-tid. Dagen efter var det tidigt upp för att ta bussen med Stray till Hahei nånstans timmar söderut. Bussen är inte alls lika bekväm som Greyhound bussen i Australien men vår chaufför/guide var mer pratglad, spelade hög musik och berätta en hel del om landskapet, historia mm som var intressant. Vi stannade och handlade på vägen innan vi var framme vid ett fint hostel precis vid stranden i Hahei. Allt är nybyggt och Stray hade en egen del bara för oss så det var väldigt trevligt att kunna lära känna alla andra bussresenärer under kvällen. Åldrarna varierar mellan 20 och 40 så det är kul och på kvällen ordnades en grillmiddag och lite lekar. Dessutom hann vi med en promenad till en lookout point typ 30 min bort ovanför stranden. Tyvärr var vädret kanske inte det bästa men alla var på gott humör ändå och våra regnjackor är awesome. Tydligen är det hit folk åker och pensionerar sig eller spenderar sin sommar och eftersom det är försommar här nu är det ganska lugnt och stillsamt. Dagen efter skulle vi paddla kajak men pga vinden blev det inställt i sista stund. Däremot hann vi med en 3h promenad bort till Cathedral Cove där man tydligen spelade in delar av Narnia. Egentligen är det en mindre strand omgiven av brant terräng med en grotta/stort hål i ett av bergen. Svårt att förklara men väldigt fint och promenaden dit i kuperad och lummig vildvuxen terräng men på en anlagd mestadels asfalterad smal stig var fantastisk. Utsikten var grym och vädret är mycket bättre idag. Allt är så mycket mer grönt än hemma, växterna och träden är stora och all växtlighet har enormt mycket mer variation på en och samma plats. Buskage, palmer, granar, lövträd, mangroveliknande träd om vartannat. En fröjd för ögat kan man säga. Nu ligger vi och vilar i vårt privata rum (eller snarare stugbarack) innan vi ska åka till hotwater beach där man kan gräva sig ett eget ”spabad”. (Får återkomma kring det). Troligen blir det nudlar till lunch i klassisk backbackerstil… ikväll testar vi att laga pasta med lax på konservburk. Här finns inte massa restauranger och samhället har endast 300 permanentboende. 

När vi kom till Brisbane på kvällen var vi väldigt trötta efter den långa bussturen så vi bara åt middag, utnyttjade hotellets tvättmaskin och gick och la oss. Och ja – vi valde faktiskt ett fancy hotell de sista två nätterna i Australien. När vi svettiga och trötta checkade in i den fina receptionen kände vi oss dock något underklädda och malplacerade efter nästan 2 veckor på hostel. 
Dagen efter kunde såklart ha utforskat stan men dels så är vi väl båda två inte så jättemycket för shopping och stadsturism, men framför allt skulle vädret bli väldigt bra så vi bokade en dag ut till Moreton Island, en timme utanför Brisbane. Färjan avgick vid 7 så det blev riktigt tidigt och tyvärr ingen sovmorgon direkt, men när vi kom fram sken solen och det klara vattnet och palmerna välkomnade oss så det gjorde inget, väl där. I dagsturen ingick 3 valbara aktiviteter och den första vi valde var guidad snorkling vid öns 15 (riktigt rostiga) sänkta båtvrak i olika storlekar som låg delvis över, delvis under vattenytan på max 12 meter djup. Hela turen var guidad, men det var svårt att hänga med och lyssna på guiden eftersom det var väldigt strömt samtidigt som man ville titta på vraken och alla fiskar.

En kul och helt klart annorlunda snorklingstur dock, väl värt. Efteråt åt vi god hamburgar-lunch och sedan körde vi Segway i en liten grupp på den långa sandstranden fram och tillbaka. Givetvis lyckades jag snubbla omkull en gång men det gick bra och var en mysig tur ändå. Efteråt åkte vi bananbåt (faktiskt helt själva) efter en vattenskoter som drog oss runt utanför stranden. Lite läskigt när vi flög av i hög fart en gång men väldigt kul ändå. Efteråt lånade vi minigolfklubbor och trodde vi skulle spela klassisk minigolf, men det var 5 hål i en vanlig gräsmatta med 4 små mini-sandbunkrar omkring så kanske inte det vi trodde, men ganska avslappnande ändå. Man förstod ju varför vissa specifika landbaserade aktiviteter var gratis. Efter det var det dags att ta färjan tillbaka men vi hann ta en glass och titta på de trötta pelikanerna vid piren först. På hotellet han jag utnyttja hotellets fina gym placerat högst upp med underbar utsikt över staden innan vi gick och åt thaimat några hundra meter från hotellet. Dagen efter flög vi tidigt (igen) 3h över till Aukland för att påbörja bussresan runt norra Nya Zeeland. 

Kl 6 på morgonen kom vår nattbuss in till Agnes Water och tillsammans med flera andra yrvakna backpackers tog vi shuttlebussen till hostelet Southern Cross några minuters bilresa bort. Efter att ha fått vårt rum (utan dörrlås, typiskt himpa vimpa hostel style) bestämde vi oss för, (eller den här gången bestämde nog mest Peder) att vi skulle hyra lätta motorcyklar och hänga med på en guidad motorcykeltur för att bland annat titta på kängurur. Eftersom jag i princip övertalade Peder att hoppa fallskärm kände jag att det var lämpligt att gå med på en motorcykeltur. Nackdelen var ju att både jag och Peder endast suttit på vanliga cyklar tidigare. Kändes lovande… Men den insäljande receptionisten menade att om man kunde cykla kunde man göra detta. Vi tog dock en trevlig tur med shuttlebussen ner till stranden först och kollade in vågorna och den vackra blå himlen. Dessutom handlade vi grillad lycklig till budget-lunch och middag. Med Australiens priser var det i princip lika dyrt att äta ute men en trevlig variation. 
Snart var det dock dags att prova ut hjälm och motorcykeljacka. Sedan fick alla provtesta motorcyklarna några långsamma och övervakade varv runt en bana. Betydligt knepigare än själva turen själv visade det sig. Lyckligtvis välte ingen av oss och efter en del fånig men underhållande posering på en riktig tung och cool motorcykel samt en säkerhetsgenomgång var det dags att åka. Vi var 22 åkare och de som kände sig osäkra skulle hålla sig längst fram. Jag hade tur och hann fram till en motorcykel i första raden me Peder hann inte och hamnade allra längst bak i kön och jag längs fram efter vår guide. Lite pinsamt att klanta sig först i ledet tänkte jag men det visade sig att varken jag eller Peder var sämre än någon annan. Lite vingligt i början kanske men snart var vi igång och efter ett tag pekade våra guider ut grupper av kängurur som hoppade längs med bilvägen. Inte helt oväntat var det inte tillåtet att ta foton medan vi körde och vi hade inte hunnit stanna och ta foton på dem men det var underbart att se dem. Oväntat stora orädda djur med fantastiskt söta hopp som enkelt tog sig fram i terrängen intill vägen medan eftermiddagssolen sken. Flera gånger fick vi se dem och vi blev lika glada varje gång, tyvärr hade jag lite svårt att bibehålla hastigheten och kolla på kängurur samtidigt. Vi åkte även ner till båthamnen, tittade på solen som höll på att gå ner och åt flottiga ”potato wedges” med dipp. Trevligt stopp som gärna hade fått vara lite längre. Återigen inte läge att bada på grund av kubmaneter OCH stenfiskar…Snart var vi ute på vägen igen och givetvis blev det något sorts blockage så min motorcykel slutade ge gas. Så jag hamnade sist i ledet efter Peder och för att ens hinna ikapp gruppen efter att guiden våldsamt skakat liv i min cykel igen fick jag gasa ordentligt. Såg att jag kom upp i 65km/h vilket kändes lite halvskakigt men hela vägen hem till hostelet gick efter det problemfritt för oss båda. Mest nervös tror jag att jag blev när en enorm fjäril höll på att flyga ini mig och Peder fick bromsa rejält när en känguru hoppade in framför hans cykel. Väl hemma satt vi och pratade med de andra ett tag innan vi avnjöt en grillad kycklingmiddag på rummet med lite tv-chill. En mycket bra och spännande dag där man sällan känt sig så ful-fånigt-cool i sin flames-inspirerade ”bikergear”. Imorgon går bussen galet tidigt till Brisbane. Vi kommer vara framme först kl 19. På hotell denna gång faktiskt. Återkommer kring detta. Ikväll har vi en ödla på rummet, den försvann när Peder försökte fånga den…